Vinter, DHEA och Gran Canaria

Mina blogginlägg kommer med viss regelbundenhet, men det går lång tid emellan… :)

Sedan sist har jag kollat upp Vixens kisseri på Albano. Ja, lilla pudeln kissar inne ibland, oklart varför. De hittade inget avvikande på Albano heller utan tipset var att prova med feromoner och om det inte funkar provbehandla med Propalin (medicin mot inkontinens). Jag har provat med feromoner, märker ingen större skillnad, men inte kommit till skott med Propalinbehandlingen.

Tina och jag avlade också ett besök hos fysioterapeut Jessica Pelz i december. Jessica kollade igenom båda hundarna och det såg bra ut. Vixen är lite ojämnt musklad bak, troligen pga lindrig patella, så det behöver jag jobba med.

18 januari styrde familjen kosan mot Gran Canaria och en veckas semester. Familjens första ”riktiga” semester tillsammans. Vi blev positivt överraskade av ön och skulle gärna åka igen. Bra plats (Playa del Cura), bra hotell (Riviera Vista) och underbart väder. Tyvärr blev Annie sjuk dag 3 i hög feber (virus). Såpass att vi tillbringade en dag på sjukhus där hon fick dropp. Modershjärtat slets itu, som Annie sett fram emot att få bada flera gånger om dagen! :( Resan blev lite väl otursdrabbad – det började med att Vixen slet av en klo 3 dagar innan vi skulle åka, så hundvakt Tina fick ett bestyr med bandagebyten och sockor. Så Annies feber, sen drabbades K av feber på hemresan. Jag fick ryggskott direkt när vi kom hem och min släng av influensan pågår fortfarande, ska till läkare idag.OLYMPUS DIGITAL CAMERAMaspalomas, med fyren El Faro de Maspalomas i bakgrunden.

grancanaria2Playa del Cura, där vi bodde.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Puerto de Mogan, ortsgranne med Playa del Cura och väl värt ett besök.

Kortisolbristen då? Jodå, det var ett orosmoment innan vi reste. Hur skulle jag fixa den stress det innebär att resa? Men precis som jag har märkt förut så är det jobbigast innan resan, i samband med förberedelser och packning. Då får jag öka kortisonet lite. Själva resdagarna tog jag också extra kortison. Överlag gick det alldeles utmärkt!

Jag var i kontakt med min läkare i november och han tyckte att vi skulle kontrollera DHEA, ett hormon som personer med hypofysinsuffiens ofta har brist på. Mycket riktigt, jag hade låga nivåer. Jag började ta tillskott av detta sista december. Än så länge märker jag inte någon skillnad.

waiko53
Waiko

vixen51Vixenvixen52-2Vixen  vixen54VixenwaikovixSnowy dogs...

Waiko utställd, BIR med cert!

Waiko har varit på sitt livs första utställning, Eckerö Int här på Åland. Jag ställde både honom och Qila (Vickulas Qila) då Tina inte mådde bra. Storslam – BIR och BIM! Domare var Eva Eriksson (Sverige), och hon tyckte mycket om Waiko. Bl.a. slog han en norsk championhane.

Kritiken: Maskulin juniorhane. umärkt helhet. Välformat rävlikt huvud. Mandelformade ögon. Utmärkt kropp och benstomme. Ännu inte helt klar i förbröstet. Stark rygg, fina vinklar. Rör sig mycket väl när han samarbetar!

I gruppen hade vi (förstås) inget att hämta men jag tyckte det var väldigt roligt att få gå in i stora ringen, har aldrig gjort det i Eckerö förut. Waiko skötte sig väldigt fint, matte var stolt 😉

waiko49

Sommaren som gått

Sommaren har gått och hösten är här. Det har varit en varm höst, först nu som kylan kryper på.

Jag mår fortsatt bättre. Jag mår inte helt ”normalt”, men kan nog faktiskt säga att jag fått livet tillbaka jämfört med året som gått. Underbart!
Jag läser på om min sjukdom och har hittat både personer jag kan fråga och bra facebookgrupper. Jag mixtrar med doseringen av kortison och lär mig hela tiden. Sista veckan har jag mått såpass bra att jag till och med har glömt ta medicin ibland :)

Semestern tillbringade vi mest på Kökar men i augusti var det dags för hunderi igen – vi började med privatträning för Niina Svartberg. Waiko och jag hade knappt tränat alls sen sist (december!) och jag kände mig otroligt ringrostig, men hjälp vad duktig Waiko var… känslan efteråt var härlig – vi kan ju! :)
Därnäst var det Canis Clicker Camp i Kungsängen utanför Stockholm. Jag hade velat gå Nose Work med Marie Fogelqvist men den kursen blev inställd, så istället blev det åskådare på spårkurs med Tobias Gustavsson. Hade tänkt lämna hundarna hemma men Vixen började löpa vilket resulterade i att Waiko fick följa med på lägret i alla fall. Tobias var duktig och kunnig och kursen gav mersmak. Extra kul att goa vännerna Maria S och Stina R var med på samma kurs!
Kom hem på torsdag kväll och lördag-söndag var det dags igen – tävlingslydnad för Emma Willblad. Även denna gång åskådare. Också mycket intressant med en hel del att ta med sig i träningen.
Helgen efter blev det agility för hela slanten, lördagen som speaker och fotografering en stund på söndagen.
Sammantaget mer aktivitet på en månad än på hela förra året, tror jag :)

annie150711 annie150801 annie150809 annie150812 waiko50 vixen46

 

 

Kortison, MH och HD-resultat

Nu har jag ätit låga doser kortison sedan 12.5, och jag mår så himla mycket bättre! Har inte haft en enda riktig ”dipp”. Blir det lite stressigt så känner jag av yrsel men jag är inte i närheten av hur dåligt jag mått tidigare. Åh, det är så skönt! Under lång tid har jag inte orkat göra mer än det absolut nödvändiga men nu finns det ork och energi hela dagen och jag fixar och donar med än det ena, än det andra. Underbart!!!

I juni åkte jag till Eskilstuna, bodde på bed-and-breakfast och gjorde MH på Waiko. Jag var lite spänd inför resan eftersom jag inte gjort något så ansträngande på många månader. Men det gick bra. Lite yrsel dagarna innan, säkert för att jag stressade upp mig, men resan gick bra och jag däckade inte efteråt.
Det var härligt att äntligen få se Waikos syskon, Chips valpar. Ett trevligt litet gäng – ja, alla utom Waiko är små – som alla var sociala, glada och lekfulla. Roligt att träffa ägarna IRL även om det blir alldeles för kort sådär under en intensiv MH-dag.
Waiko gjorde ett helt OK MH med 1:a på skotten (matte tyckte att det small alldeles hemskt).

Måndagen efter midsommar var det dags för röntgen av Waikos höfter och armbågar. HD A, AD 0. Bästa tänkbara, härligt, det är alltid lite nervöst!

annie150629  waiko44anniesv1

 

Diagnos och behandling!

Hjälp, vad länge sen det är jag har skrivit…

Sedan sist har jag äntligen fått en diagnos och påbörjat behandling. Jag fick efter lite om och men göra magnetröntgen av hjärnan 28.3. Det såg fint ut, inga konstigheter. Min specialist på sjukhuset meddelade resultatet, hade inga idéer just då om hur vi skulle gå vidare och skulle återkomma 10.4. Det gjorde han inte (har fortfarande inte gjort) och jag kände då att det fick vara nog. Det har varit så mycket som bara inte fungerat. Vi beslöt här hemma att kosta vad det kosta vill (har ingen sjukförsäkring), nu fortsätter jag enbart i privat vård hos den läkare som från början upptäckte min kortisolbrist.

Min privatläkare är bl.a. professor, specialist i inre medicin, har forskat inom borrelia, jobbat som överläkare och klinikchef men är nu egentligen pensionerad. Han jobbar lite som privatläkare och nu också som chefsläkare på en nyligen uppstartad borreliaklinik inom privatkliniken. Kanske en av Ålands mest erfarna läkare, jag vet inte. Jag litar i alla fall 100% på honom och är otroligt tacksam att jag ”halkade in” hos honom i höstas då jag gått med huvudvärk i 3 veckor.

28.4 gjorde jag en CRH-belastning. CRH är ett hormon som stimulerar hypofysen så den frisätter ett hormon som heter ACTH. ACTH i sin tur reglerar produktionen av kortisol i binjurarna. Vi har tidigare konstaterat att mina binjurar funkar som de ska genom en ACTH-belastning. CRH-belastningen visade att jag inte producerar tillräckligt med ACTH vilket skapar kortisolbristen. Frågan är varför. Tumörer i hypofysen är vanligaste orsaken, men att det inte handlar om någon (stor) sådan hade vi uteslutit genom magnetröntgen. Nästa steg blev att kontrollera att det inte handlade om någon inflammation eller inflammationssjukdom, så 12.5 gjorde jag ett ryggmärgsvätskeprov. Provet i sig gick jättebra men jag fick den huvudvärk som många får efteråt. En hel vecka i ryggläge på soffan… Usch säger jag bara. Nåja, även detta prov var bra.

Det vi då kan konstatera är att jag har en ojämn, ibland bristfällig, produktion av kortisol, vilket också kallas binjureinsufficiens. Det finns flera varianter av binjureinsufficiens, beroende på orsak. Den första, primär, är Addisons sjukdom som är en autoimmun sjukdom. Sekundär och tertiär är beroende på att binjurarna inte får rätt signaler från hypofysen, och min läkare menar att jag har en tertiär form. Jag blir inte riktigt klok på skillnaden på sekundär och tertiär så jag går inte in djupare på det.

Kortisol är ett livsviktigt hormon. Citerar text från https://kortisolbrist.wordpress.com/kortisolbrist/: ”Kortisol är ett stresshorom, det är kroppens gas och broms. Nivåerna är som högst på morgonen och som lägst på natten. Omsättningen av fett, socker och proteiner styrs alla av kortisolet. Vid påfrestning måste kroppen gasa för att klara av ansträngningen. Kortisol styr även immunförsvaret, samt minskar svullnader vid allergier och insektsbett.Beroende på vad man gör eller vilka påfrestningar som finns på kroppen, varierar kortisolmängden hos en frisk människa. Stressar man på jobbet höjs kortisolnivåerna, lika så om man blir skadad, har feber, får infektioner eller vid adrenalinpåslag. Om det uppstår en akut brist, vid exempelvis feber, skada, operation eller magsjuka, så är det ett livshotande tillstånd.”

Kan man inte producera tillräckligt med kortisol måste man ersätta det med att äta kortison. Jag kommer på obestämd tid att äta en låg dos kortison fördelad på 2-3 ggr/dag. Vid behov, alltså vid fysisk, psykisk eller kemisk stress, ska jag öka dosen.

Vi vet ju inte vad som orsakar min kortisolbrist – det kan vara en liten tumör som inte syns på magnetröntgen, det kan vara något medfött, det kan vara att jag under lång tid ätit antidepressiv medicin mm… men vi kommer inte längre i orsakssökandet just nu.
Om jag inte mår bättre efter en tid på kortison ska vi ytterligare undersöka ev brister i produktion av andra hormon som styrs från hypofysen men vi börjar så här. Eftersom vi inte vet orsaken till bristen så är det också omöjligt att säga om jag kommer att blir frisk eller inte.

Just nu känns det nästan ointressant. Jag har mått så jäkla dåligt så länge (nästan 10 månader!) så det jag fokuserar på nu är att få må bättre. Måendet har gått upp och ner, med några dagar av energi och pigghet, för att sen dala till stark yrsel, illamående, total energilöshet, tinnitus mm i veckotal. Nu, efter drygt två veckor på låg dos kortison, varav ena veckan i sängen däckad av lumbalpunktionshuvudvärk, så har jag sista veckan mått bra. Senaste dagarna trött, men mer ”sömnbristtrött” än sådär totalslut och energilös som jag brukar bli. Jag håller tummarna för att det här ska fungera!!!

Förresten, fotoutmaningen, den rann ut i sanden på grund av bristande deltagarintresse och egen sjukdom. Kanske provar jag igen nästa år? Här kommer ett par vårbilder i alla fall. Det är så fantastiskt underbart ute just nu och jag njuter i stora drag!

annie150526 waiko42

Varannan Vecka 2015 – Tema nr 6: Damerna först

Höns kan verka lite enkla och dumma. ”Som en yr höna”, ”hönshjärna” osv. Men faktum är att höns inte är dumma alls (eller tja, det är som med människor, det finns undantag som bekräftar regeln) och de har ett väldigt utvecklat socialt samspel. T.ex. så är tuppar väldigt om sig och kring sig med sina hönor. Tuppens roll är att vakta och hålla koll på omgivningen så att hönorna kan ägna sig åt att äta, sola och sandbada. Händer något, tex rovdjursangrepp, så försvarar en bra tupp sina hönor enligt bästa förmåga vilket ibland leder till att han stryker med. En bra tupp uppvaktar sina fruar innan parning (inget pang på liksom) och han har ofta en favorit bland hönorna. Det är fascinerande att iaktta samspelet i hönsflocken. En annan sak som tuppen gör är att han berättar för hönorna när han hittat något ätbart, speciellt ivrigt om det är något extra gott, och så låter han hönorna komma och få maten/godbiten. Damerna först med andra ord!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Dvärgwyandotte

Här visar tuppen till höger hönorna lite gräs som jag gett dem. Varsågoda tjejer!

När livet kommer ifatt – fotoutmaning och verklighet

Den senaste fotoutmaningens tema var ”När livet kommer ifatt”. Det märkliga är att det varit temat för de senaste två veckorna även i verkligheten.
En av mina allra, allra bästa vänner fick diagnosen stor cysta på livmodern/äggstockarna, med risk för cancer. Efter flera turer hit och dit tror man nu tack och lov att det handlar om en snurrad livmoder och inte cancer.
En annan av mina allra, allra bästa vänner åkte in akut med misstänkt propp i lungorna. Tack och lov visade sig även det vara falskt alarm.
Själv har jag pendlat mellan hopp, förtvivlan och ilska de här två veckorna. Nya prover som min privatläkare tagit visade på a) lågt kortisol igen/fortfarande, precis som i höstas, b) på att kortisolbristen kan bero på hypofyssvikt vilket ofta(st) beror på en hypofystumör. Han rekommenderar magnetröntgen så fort som möjligt. Min specialistläkare däremot, han bagatelliserar kortisolbristen (trots att många av mina symptom stämmer) och tror inte på hypofyssvikt. Med långa tänder har han gått med på att remittera mig till magnetröntgen (vilket min privatläkare alltså inte kan eftersom jag inte har nån sjukförsäkring och måste betala allt själv). När den blir av vet jag inte, till Åland kommer en magnetröntgenbuss var 3-4 vecka och nästa tillfälle är sista helgen i mars, men då vet jag inte om jag blir prioriterad. Under tiden ska vi bl.a. ta om de prover jag nyss tagit privat och göra en ny binjurebelastning.
Medan allt det är pågår är det som att någon tryck på pausknappen i mitt liv och det mesta kretsar runt när läkaren ringer nästa gång, när nästa prover ska tas, när nästa provsvar kommer. Evig väntan, evig frustration. Kalendern gapar tom ända sedan i höstas eftersom jag tack vare mitt mående inte vågar planera något som är det minsta ansträngande (läs roligt).

Så till fotoutmaningen. En dag försenad lägger jag in min bild. Jag hade tankar om en svartvit bild på Ålands centralsjukhus, dyster och lite hotande. Eller en bild på ett brev där bara enstaka ord syns: magnetröntgen, brådskande, hypofys. Men det blir den här bilden, tagen igår. Ingen märkvärdig bild på något sätt, men den får symbolisera litenheten jag känner i förhållande till läkarna och vårdapparaten. Den får också symbolisera det extra påslaget av oro man (jag) känner som förälder, när sjukdom knackar på dörren och vill in.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Hundfotografering

Häromdagen lade jag ut en förfrågan på Facebook om någon ville ställa upp med hundmodeller för lite hundfotografering, och igår träffades Jenny och jag och hennes familj. Kallt och blåsigt, men soligt. Jag blev rätt nöjd med bilderna. Ester som är vit var svårare än jag trott att få bra medan de två svartingarna var enklare. Insåg att jag har fruktansvärt svårt att hålla kameran rak! Fast det ser ok ut i sökaren blir det ofta sneda bilder.

Det här är fina Selma (Light My Fire Helice), en berger des pyrenees face rase eller som man också säger – korthårig pyreneisk vallhund.  jenny-13

jenny-14Och det här är Esther, Perhaps Perla Orientale, en west highland white terrier. Hon gjorde intryck på mig redan som unghund när hon var med på agilitykurs – numera är hon en dam i sin bästa år, sisådär 8.jenny-7

Sist men inte minst, belgisk vallhund groenendael Je M’Appell Zalza.jenny-3