Småbarnsliv

Dagarna rinner iväg, på söndag är Annie 3 veckor. Hon är fortfarande en lugn och go bebis men har fått problem med magknip. Det är otroligt frustrerande när man ser att hon har ont men man inte kan hjälpa! Ibland är det så illa så hon skriker, men för det mesta stånkar och stönar hon, och hela kroppen drar ihop sig. Det verkar inte riktigt finnas något att göra (förutom typ massage, diverse droppar och uteslutande av kost) och de flesta (?) bebisar verkar drabbas när de är riktigt små. Är det inte lite konstigt? Att naturen missat så att människoungar tar lång tid på sig att vänja sig vid modersmjölk? Eller har det med våra moderna matvanor att göra?
Annie har inte gått upp i vikt som hon ska, fast jag tycker att jag har mjölk, så igår började vi med att ge ersättning på kvällen. Få se hur magen blir av det… Jag är så kluven till det här med ersättning, mycket pga av att jag själv är allergisk mot bl.a. pälsdjur, och skulle vilja amma för immunförsvarets skull. Samtidigt måste ju Annie gå upp i vikt och då måste hon få ersättning. Det verkar dock lite som att många som försöker ge både bröst och ersättning får problem med amningen och till sist ger upp. Ersättning har ju också fördelen att vem som helst kan mata… :-S Så nu siktar jag på att träna lydnad i ridhus på tisdagkvällar, då får pappa ta Annie och kan ge ersättning. Annars är det dagtid som är bästa tiden för mig att göra saker då hon har längre sovstund.

Har börjat promenera med vagnen nu, idag blev det rekordlång prommis på 40 minuter… Jag känner av magen och op-såret om jag anstränger mig för mycket, MÅSTE inse mina begränsningar! Att kånka på bilstol med bebis i eller lyfta vagn funkar inte ännu…
Jag har gått ner mycket i vikt på de här veckorna, är inte mer än 3-4 kg från den vikt jag hade i början av graviditeten – fast kilona är helt och hållet omfördelade… mycket har nog varit vatten, herregud vad jag har svettats vissa nätter!

Längtar efter att få hem Lovis, hon är fortfarande hos Tina och kusin Qila. Jag får rapporter om att hon lever livets glada dagar med lek, promenader, besök i ladugård, vallande av kattor och träning! Har sett bildbevis på att metallapporteringen är på G, så jag räknar med att Lovis är tävlingsklar när jag får hem henne 😉

Pojkarna är lite mer spända än vanligt med varandra, balansen har helt klart förändrats. Det är himla tråkigt men något jag har varit beredd på sen jag skaffade Ratkus. Frågan är om det kommer att fungera framöver eller inte.

Agraffer, löp och teobromin

Ett tag sen sist, tiden vid datorn har minskat betydligt genom Annie och mail mm har blivit prioriterat framför bloggande.

Vistelsen på BB blev kortare än jag tänkt, mycket beroende på att jag blev riktigt besviken på delar av personalen. Har hört så enormt mycket gott om Ålands BB och dess personal, och många var verkligen super, men där fanns också flera som var verkligt dåliga på att informera, hjälpa och få en att känna sig omhändertagen. Droppen kom natten till torsdagen då en sköterska utan att säga ett ord plötsligt försvann med Annie när hon skulle hjälpa mig med blöjbyte, och var borta en bra stund. Väl tillbaka sa hon ingenting så jag frågade lite försynt vad hon gjort. ”Ja, jag var och gav henne lite ersättning” säger hon då. Jag blev bara SÅ tvärförbannad och upplyste henne om att jag inte vill att Annie ska ha ersättning – ja, men då måste du nog amma säger hon då. Jag blev som ett frågetecken eftersom jag a) aldrig hade sagt att jag inte ville amma, b) ingen hade sagt något om för dålig vikt eller liknande (vilket Annie inte hade). Att då utan att fråga eller ens säga något överhuvudtaget bara gå och ge bebisen ersättning gjorde mig skogstokig. Så morgonen efter bestämde jag mig för att åka hem. Första dagarna hemma var väl lite tuffa med tanke på snittet, men det gick och det kändes helt rätt att åka hem.

Annie är en ganska förnöjsam bebis, hon sover mycket och skriker knappt alls. Sen sover hon förstås bäst dagtid så min nattsömn är minst sagt hackig, men det ska väl stabilisera sig. Att amma och byta blöjor och försöka söva bebis på natten tar tid, det känns som att när man hunnit igenom alltihop är det dags igen :-S Nåja. Borde försöka sova på dagen med henne, men kommer mig ännu inte riktigt för…

Hundarna har reagerat på Annie med måttligt men vänligt intresse. Det var Viggo som blev lite exalterad först, han gillar bebisar. Nu bryr de sig i stort sett inte alls. Och Annie är väldigt obrydd av hundskallen, tack och lov. Fast hon har ju hört dem förr, medan hon låg i magen, så egentligen är hon väl van 😉

Både jag och bebis mår i övrigt bra. Mina stygn, eller rättare sagt agraffer (visst är det ett roligt ord, ungefär som falaffel), dvs stift, är tagna och operationssåret ser fint ut. Jag tycker det är lite jobbigt att jag inte får lyfta eller bära tungt pga kejsarsnittet, eftersom jag blir väldigt bunden då jag inte kan hantera vagn eller ens bilbarnstolen med Annie i ensam. Några korta hundpromenader har jag gått, men blir fort trött och får ont i operationssåret och ryggen. Nå, det är bara att försöka ta det lugnt och låta det läka.

Lovis lyckades bli dålig på fredagen före förlossningen (som skedde på söndagen), spydde och fick inte behålla nånting. Hon var mer eller mindre dålig hela veckan och fick  besöka veterinär för röntgen så att det gick att utesluta att något fastnat i tarmarna. Nu har hon ätit skonkost och mår betydligt bättre. Vi avvaktar och ser vad som händer. Ett JÄTTESTORT tack till bästaste Fanny för all hjälp med Lovis!!!

Igår var det dags igen – då vi kom hem efter att ha handlat insåg vi att någon av hundarna ätit en 200 grams mörk chokladkaka! Livsfarligt. Ringde jouren och fick komma in med alla tre. Kelpien var starkt misstänkt så vi började med att spy henne, och mycket riktigt, upp kom rejäla mängder med mörk choklad. Lovis var lite låg på kvällen av ”knockoutdropparna” veterinären använde, men återhämtade sig snabbt och mår nu bra igen.

Lovis har efter ett år sedan sist börjat löpa, för några dagar sedan. Idag small pojkarna ihop för första gången nånsin, vid flera tillfällen. Så nu har Lovis fått åka till kusin Qila ett tag, där hon enligt uppgift har väldigt, väldigt roligt! Och tänk, så fort hon hade åkt lugnade sig killarnas hormoner och de kunde igen umgås på ett civiliserat sätt. Tack och lov.

Annie

 

Annie, 31.10.2010

I söndags var det dags – äntligen! Annie, 3670g & 50cm, föddes 31.10.2010 kl.21.45!

Kort redogörelse från sjuksängen på BB…:
Vattnet gick 04.00, värkarna startade o sen var det inte så kul ett antal timmar. Epidural fick jag 11.30, och värkframkallande dropp sattes in. Länge trodde vi att det hela skulle vara klart ca 19. Men icke. Nån gång framåt kvällen, ca 21, ”borde” allt vara klart för bebis att komma, men bebis var då sliten så det blev det beslut om kejsarsnitt. Ilfart till OP, i med ryggmärgsbedövning och vips var bebis ute. Hon låg med ansiktet framåt/utåt istället för inåt, därför kom hon inte ut.

Vi mår efter omständigheterna bra, och är kvar på BB, blir förmodligen ett par dagar till. Skriver mer när vi väl är hemma!