Lättnad!!!

Hemma igen efter ett par dygn i Stockholm. Viggo opererades igår på Albano. Veterinären kunde innan operationen inte ge någon prognos på det sjuka benet och inte heller svara på varför det inte blivit bra, han sade att det aldrig hänt att han varit tvungen att operera en patella en tredje gång. Idag pratade jag bara med en sjukgymnast så jag vet inte om veterinären kunde säga mer om orsaken till omoperationen idag. Igår kände vet också på det friska benet, det som jag oroat mig för att också kommer att behöva opereras. Det fick han dock inte att luxera så i nuläget är det okej. Det avgjorde att det fick bli operation. Hade det friska benet behövt opereras hade jag avstått operation helt och hållet och låtit Viggo somna in. Jag hade målat fan på väggen innan – snacka om lättnad då veterinären sade att han inte kände någon luxation på ben nummer två! Jag är SÅÅÅÅÅ glad 😀 Nu får ni alla hjälpa till att hålla tummarna för att det är tredje gången gillt och att resultatet blir bra och långvarigt!

Framför oss har vi 6 veckor av att leva i bur, korta koppelpromenader, massage och gång över låga hinder. Närmaste dagarna blir det stenkoll på lilleman eftersom han vägrar ha tratt och han inte får slicka i såret. Rehab i form av simning skulle vi inte köra denna gång, vilket är en lättnad då vi inte har hundsim på Åland. Bästaste kusin J-E med familj har annars erbjudit sig ta Viggo och köra rehab med honom, de bor i Stockholm och har ju nära till olika hundsim. Tänk, vad goa människor det finns! Moster G, som stått för logi de här dagarna, följde också med mig på färjan hem för att jag skulle få hjälp med kombinationen bebis och nyopererad hund utan krage. Fantastiskt. TACK!!! <3

Nu ska vi vila upp oss lite, det har varit intensiva dagar för både Viggo, Annie och mig…

Viggo ska opereras – igen

Japp, Viggo ska opereras igen. Tredje gången i samma ben. :(((
Var hos min veterinär i onsdags, och hon kunde konstatera att det opererade benet inte var OK men så mycket mer kunde hon inte säga. Viggo fick smärtstillande och ordination vila, och så skulle hon kontakta ortopeden på Albano. Idag ringde de från Albano för att boka tid för operation, vi bestämde 27.4. Skräp. I dagsläget vet jag ingenting om prognos etc., det får jag väl veta mer om när jag kommer dit och ortopeden får känna och klämma på Viggo. Usch, det känns så jäkla trist. Operation är ju alltid en form av trauma, och påfrestning på kroppen. Återhämtningsperioden efteråt är dessutom extra besvärlig på den här kobben, då vi inte har något hundsim/watermill. Tyvärr har inte Viggo återhämtat sig som han borde från de tidigare operationerna, muskulaturen är mindre på den opererade sidan. Detta har blivit ännu tydligare på sista tiden och Viggo har överlag tappat mycket muskler bak.

Skit.

Viggo dålig igen?

Jag blir så ledsen. Och så less. För igår insåg jag att Viggo nog inte bara ”maskar” på hemvägen av promenaderna, utan han är faktiskt trött och har jobbigt att gå. Det här har pågått ett tag. Han har också verkat motvillig att gå in i skogen på promenaderna, antagligen för att det är jobbigt att gå i terräng/pulsa i snö. Vid närmare eftertanke så är det ju uppenbart att något är fel – varför har jag inte reagerat tidigare? Tittade tillsammans med husse på Viggo efter promenaden igår, och vi var överens om att han gick lite konstigt. Inte övertydligt, men vet man vad man ska titta efter så är det något som är fel. Frågan är om det är det opererade bakbenet som krånglar (det tror jag), eller om det är det andra där han graderades till en tvåa (patellaluxation) sist han var på Albano.
Jag blir så ledsen för min hunds skull, jag vill ju att han ska må bra. Tankarna skenar – han har genomgått två knäledsoperationer förra året, måste han genomgå en till? Och vad blir i så fall resultatet av den? Finns det alternativ? Jag har fått tid till min veterinär här hemma på onsdag, tills dess ska han få vila. Älskade Viggo.

Förra helgen var det tävlingslydnadskurs för Lotta Linusson. Lotta har själv tävlat SM med hovawart och varit (är?) landslagscoach. Jag var med som åhörare, hade tänkt gå med hund men ångrade mig. Det är jag rätt glad för, för kursen blev något av en besvikelse. Jag brydde mig inte om att gå på söndagen. Det kändes inte som att Lotta hade nån egentlig linje, röd tråd, i sin träning, och det vill jag ha. Nu ska det också sägas att gruppen var väldigt ojämn med alltifrån erfarna lydnadsekipage till fullständiga nybörjare, vilket blev lite orättvist mot både kursledare och deltagare.

Lovis och jag tränar på i sakta mak. Det nya slalomet har vi inte kunnat träna på eftersom det inte finns någonstans på gården att ställa upp det, det är fortfarande massor av snö. Och två sista söndagarna har vi missat agilityträningen. Vet inte när vi kan börja träna igen, ridhusträningen är slut och hindren ska flyttas till travbanan – där det väl lär vara lika mycket snö som överallt annars.
Lydnad har vi dock kört. Lovis är en lite märklig hund vad gäller störning. För henne är liten eller ingen störning (människor, bilar, djur) mer problematisk än mycket störning… Är vi ensamma på lydnadsplanen eller hemma på gården är Lovis mer okoncentrerad och i icke-träningsläge än om vi tränar tillsammans med andra eller i gallerian i stan. Månne det är ”vallinstinkterna” igen som spökar? Jag upplever att hon vill hålla extra koll på omgivningen när det är lugnt, till skillnad från när det händer grejer omkring. Gäller också på promenader. Bådar förstås gott för framtida tävlande, men kan vara frustrerande då man siktar in sig på att i lugn och ro träna nya saker…
Årets första spår har vi gått också! Hittade en sträng med barmark där jag fick ut ett kort spår med tre föremål. Föremålen tog hon men spåret i sig var väl sådär. Mer träning ska det bli, bara denna eländiga snö försvinner, usch.

Annie har börjat kasta saker på golvet och vi plockar snällt upp. Hon gillar Lovis bäst av hundarna och skriker av skratt när Lovis gör lekinviter och skäller. Allra bäst är det när Lovis morrar – i lek med leksak eller med Ratkus, då blir Annie lyrisk. Hm.

Igår var det babysim, då var vi ensamma i bassängen :) Vår grupp var liten från början, och nån har trillat bort så nu ska vi slås ihop med en senare grupp. Annie är lugn och koncentrerad, utan några direkta glädjeutbrott. Hon gillar badankorna och igår fick vi prova flytväst.

Smakportioner går sådär. Eller egentligen sämre och sämre. Funderar på att hålla ett litet uppehåll nån vecka eller så och se om det går bättre sen. Välling går in i alla fall, så det kör vi nu morgon och kväll. Sömnen blir bättre när Annie får mer mat, plus att omställningen av klockan var helt hemåt för vår del. Annie somnar nu ca 21.30-22.30, vaknar en gång för matning vid 04.00-05.00, och sover sen till 06.30-07.15. Det kan vi leva med. Att stiga upp 05.30 vilket hände innan var ingen hit. I det här huset är både mamma och pappa kvällsmänniskor som hatar att stiga upp på morgonen!
Förra helgen sov hon hos faster en natt, den första nånsin borta från oss. Det var inga problem. Vi gjorde absolut ingenting när vi var barnlediga, hängde framför dator resp. TV och sov sen hårt. Skönast var att kunna gå och lägga sig igen på morgonen utan att bry sig om vaken bebis… J