Viggo

Idag har världens finaste vackraste mest speciella lilla heeler fått somna in, bara drygt fyra år gammal.

Återbesöket på Albano 10.6 visade att en skruv hade lossnat och att patellan därmed var tillbaka i samma läge som innan operationen. Om skruven störde Viggo, eller skulle komma att störa, kunde veterinären inte svara på.
Alternativen var nu tre: ny operation (nr 4 på 1,5 år); göra ett försök med rehabilitering: eller avlivning. Efter mycket funderande och diskuterande tog vi beslutet att låta Viggo somna in.

Ingen mer smärta eller värk, ingen mer burvistelse, inga fler kortkorta koppelpromenader.

Men det gör ont. Är så fruktansvärt orättvist. Vi borde ju ha sisådär 10 år kvar tillsammans?!

Det har varit något speciellt med Viggo ända sedan jag såg honom första gången på Fornebu flygplats. Han har en mycket, mycket speciell plats i mitt hjärta. Ja, inte bara mitt – familjens, men också många andras. Han hann charma många under sin korta livstid.

Världens finaste vackraste mest speciella lilla heeler, jag är glad att jag fick uppleva dig. Viggo, spring som en tok på ängarna bortom regnbågen nu, njut av dofterna och vila med Irma när du blir trött. Jag ser er genom tårarna.

Vi ses.

Viggo

 

Lovis agilitydebut

Igår var vi ett gäng ålänningar som tävlade på Häverö BK, nära och bra! Underbart skönt att kunna åka på morgonen i kristlig tid och komma hem samma kväll, det är inte ofta det fungerar för oss när vi åker bort och tävlar…

Lovis & jag diskade oss i alla 3 loppen. I de två första kändes hon seg och sög knappt alls på hopphindren, mycket snurr och hopp på matte. I det sista fick hon mer fart och efter halva loppet sög hon riktigt fint. Handlingen ska vi inte prata om, det var inte mycket som stämde och känslan efter loppen var inte bra, speciellt de två första. Men när jag väl smälte att Lovis de facto:
– lade sig på kommando utan att låsa sig (i starten)
– stannade kvar i starten
– hoppade däcket som om hon aldrig gjort annat
– inte sprang under en enda hopphindersbom
– fixade gungan trots en avspringning
… så kändes det faktiskt jäkligt bra! Jag var helt beredd på att hon kanske skulle springa under första hopphindret och att jag skulle få ägna dagen åt ren hinderträning, men så blev det icke. Skönt!

Nu ska det bli sugträning med avståndsbelöning, mycket hopphinderträning och raksträckor. Ser enormt fram emot Annica Allerkurs nästa vecka också.

Emotionellt inkontinent

Har tappat lusten att blogga, har tappat lusten att Facebooka. Fast ibland bara måste jag :)

Ikväll är jag barnfri och njöt då efter middagen av ett (två) glas vin ute i trädgården, tillsammans med en deckare av Anne Holt. I boken hittade jag uttrycket ”emotionellt inkontinent”, alldeles underbart! Ni känner igen det? Oftast tjejer, men även killar, personer du knappt känner, som på bara nån minut får dig att känna dig olustig och flyktbenägen. De öser ur sig om sina privataste privata saker helt hämningslöst och på 10 minuter vet du allt om deras ex, sex, nuvarande partner, barn och förlossningar. Efteråt känner du dig som överkörd av tåget, alldeles matt… :)

Viggos ben verkar OK, till alla som frågar svarar jag att han mår för bra för sitt eget bästa. Men så har det varit efter varje operation. Det är först en tid efter operationen som problemen har visat sig. Nåja, nästa vecka ska vi på återbesök så då får vi se vad vet säger.

Lovis ska tävla agility på söndag, i Häverö, och jag undrar vad jag gett mig in på. Tanken var att tävla med Qila, och Lovis fick lixom hänga med på ett hörn, men nu löper Qila så dit for det. Nåja, man lär sig av allt, det blir erfarenhet för både mig och Lovis.

Annie är stora tjejen, 7 månader, och hålls inte längre där man sätter henne. Kryper gör hon inte, men kör gåstol som Kenny Bräck och liggande på golvet rullar och hasar hon sig fram. Att börja krypa är nog inte långt borta. Damen har bestämda åsikter om vad man ska äta och inte (brås på far) och favoriten är risgröt med fruktsmak. De s.k. ”söta” fruktpuréerna som alla varnar för (så de inte blir sockerråttor) ryser hon av, även jag tycker de är gräsligt sura.
Det mesta funkar bra men att somna är jobbigt tycker Annie. Vill inte! Frustrerande, nåt enormt, tycker jag. Har kikat på lite olika metoder men vet varken ut eller in. 5-minutersmetoden verkar effektiv men stämmer inte riktigt överens med mina värderingar. Anna Wahlgren kanske har bra grejer men jag kommer liksom aldrig så långt i hennes tips eftersom texten innehåller så mycket dravel… Läs bara detta:

De vuxna är barnets överlevnadsgaranter. Deras uppgift är att bevaka det hjälplösa barnets intressen, dvs. hålla vargen i schack i alla dess skepnader. Barnets frågor ska ha omedelbara svar och betryggande svar, i handling. Tröst och ömkanden bekräftar oron och cementerar hjälplösheten. Barnet godkänner inte den sortens ”svar” och fortsätter därför vakna/skrika/fråga. Ingen människa orkar gå i ständig oro för livhanken. På samma sätt som föräldrar gör det möjligt för sitt lilla barn att äta, varje dag, utan tycka synd om den lilla kraken som ju faktiskt måste få sin mat för att överleva, måste föräldrarna göra det möjligt för sitt lilla barn att sova, varje natt, utan att tycka synd om den lilla kraken som ju faktiskt måste få sin sömn för att överleva.

Här åberopar hon liksom vårt ursprung, samtidigt som jag har svårt att tro att man t.ex. på stenåldern var speciellt intresserad av att bebisen skulle sova i egen säng, i eget rum. Förr, och i många kulturer, bar man alltid barnet nära sig. Och fortsättningen:

Egen säng efter ”smekmånaden”; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro som en ”räddning” undan vargen.

Vad grundar människan det på? Vetenskapliga studier? Jeeez, det är kört för Annie. Eget rum efter senast 5 månader. Vargen kommer, vargen kommer…

Tar man upp barnet och tröstar i stället för att envisas med finna ut den rätta, fungerande (betryggande) tekniken, räddar man barnet. Man bekräftar i handling dess värsta farhågor: ”Vargen står precis här utanför, du svävar i livsfara, jag måste genast sätta dig i säkerhet!” Ett icke betryggande ”svar”, som barnet inte heller accepterar. Barnet vill befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den . Natten bryts sedan av de vuxna, på fast (för barnet snart förutsägbar) tid, med klang och jubel – inte av obesvarade frågor (skrik) från barnet. Ty det ska vara lika roligt att vakna som det snart blir att lägga sig, somna, sova, somna om (själv) och sova gott, för livet.

Smått religiöst eller?! Och vargen hit, vargen dit. Nä, jag blir bara trött. Men har ni nån mirakelmetod på hur man får barn att sova, berätta gärna! :)