Emotionellt inkontinent

Har tappat lusten att blogga, har tappat lusten att Facebooka. Fast ibland bara måste jag :)

Ikväll är jag barnfri och njöt då efter middagen av ett (två) glas vin ute i trädgården, tillsammans med en deckare av Anne Holt. I boken hittade jag uttrycket ”emotionellt inkontinent”, alldeles underbart! Ni känner igen det? Oftast tjejer, men även killar, personer du knappt känner, som på bara nån minut får dig att känna dig olustig och flyktbenägen. De öser ur sig om sina privataste privata saker helt hämningslöst och på 10 minuter vet du allt om deras ex, sex, nuvarande partner, barn och förlossningar. Efteråt känner du dig som överkörd av tåget, alldeles matt… :)

Viggos ben verkar OK, till alla som frågar svarar jag att han mår för bra för sitt eget bästa. Men så har det varit efter varje operation. Det är först en tid efter operationen som problemen har visat sig. Nåja, nästa vecka ska vi på återbesök så då får vi se vad vet säger.

Lovis ska tävla agility på söndag, i Häverö, och jag undrar vad jag gett mig in på. Tanken var att tävla med Qila, och Lovis fick lixom hänga med på ett hörn, men nu löper Qila så dit for det. Nåja, man lär sig av allt, det blir erfarenhet för både mig och Lovis.

Annie är stora tjejen, 7 månader, och hålls inte längre där man sätter henne. Kryper gör hon inte, men kör gåstol som Kenny Bräck och liggande på golvet rullar och hasar hon sig fram. Att börja krypa är nog inte långt borta. Damen har bestämda åsikter om vad man ska äta och inte (brås på far) och favoriten är risgröt med fruktsmak. De s.k. ”söta” fruktpuréerna som alla varnar för (så de inte blir sockerråttor) ryser hon av, även jag tycker de är gräsligt sura.
Det mesta funkar bra men att somna är jobbigt tycker Annie. Vill inte! Frustrerande, nåt enormt, tycker jag. Har kikat på lite olika metoder men vet varken ut eller in. 5-minutersmetoden verkar effektiv men stämmer inte riktigt överens med mina värderingar. Anna Wahlgren kanske har bra grejer men jag kommer liksom aldrig så långt i hennes tips eftersom texten innehåller så mycket dravel… Läs bara detta:

De vuxna är barnets överlevnadsgaranter. Deras uppgift är att bevaka det hjälplösa barnets intressen, dvs. hålla vargen i schack i alla dess skepnader. Barnets frågor ska ha omedelbara svar och betryggande svar, i handling. Tröst och ömkanden bekräftar oron och cementerar hjälplösheten. Barnet godkänner inte den sortens ”svar” och fortsätter därför vakna/skrika/fråga. Ingen människa orkar gå i ständig oro för livhanken. På samma sätt som föräldrar gör det möjligt för sitt lilla barn att äta, varje dag, utan tycka synd om den lilla kraken som ju faktiskt måste få sin mat för att överleva, måste föräldrarna göra det möjligt för sitt lilla barn att sova, varje natt, utan att tycka synd om den lilla kraken som ju faktiskt måste få sin sömn för att överleva.

Här åberopar hon liksom vårt ursprung, samtidigt som jag har svårt att tro att man t.ex. på stenåldern var speciellt intresserad av att bebisen skulle sova i egen säng, i eget rum. Förr, och i många kulturer, bar man alltid barnet nära sig. Och fortsättningen:

Egen säng efter ”smekmånaden”; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro som en ”räddning” undan vargen.

Vad grundar människan det på? Vetenskapliga studier? Jeeez, det är kört för Annie. Eget rum efter senast 5 månader. Vargen kommer, vargen kommer…

Tar man upp barnet och tröstar i stället för att envisas med finna ut den rätta, fungerande (betryggande) tekniken, räddar man barnet. Man bekräftar i handling dess värsta farhågor: ”Vargen står precis här utanför, du svävar i livsfara, jag måste genast sätta dig i säkerhet!” Ett icke betryggande ”svar”, som barnet inte heller accepterar. Barnet vill befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den . Natten bryts sedan av de vuxna, på fast (för barnet snart förutsägbar) tid, med klang och jubel – inte av obesvarade frågor (skrik) från barnet. Ty det ska vara lika roligt att vakna som det snart blir att lägga sig, somna, sova, somna om (själv) och sova gott, för livet.

Smått religiöst eller?! Och vargen hit, vargen dit. Nä, jag blir bara trött. Men har ni nån mirakelmetod på hur man får barn att sova, berätta gärna! :)

 

6 thoughts on “Emotionellt inkontinent

  1. Våra barn, tvärsemot alla råd, har som små somnat i famnen i soffan – har sedan de blev typ året aldrig varit några som helst problem att natta dem i egen säng! Säger God Natt, släcker och går! Jätteenkelt!

  2. Jag gjorde också ”fel” för någon av oss la sig i vår säng med sonen, sjöng någon vaggvisa och låg kvar tills han somnat. Sedan bar vi över honom till sin säng. Tog kanske lite extra tid men fungerade bra för oss, och det var inga problem med att han vaknade och var orolig i sin egen säng.

  3. Tuva sover mellan oss, hon lär väl flytta ut till tonåren…..
    Anna Ws metoder är inte min melodi, men kanske funkar det för vissa, dock kan jag känna precis som dig, jisse vilket dravel!

  4. Jag märker att det inte gör nåt att jag inte har nån Anna W bok i hyllan…om man nu vill hänvisa till förr så håller jag med dig, då hade man barnen med sig överallt, tätt tätt för att det var både praktiskt o tryggt för barnet. Vi har haft lite olika varianter med barnen, med den första var det mycket spring o vi låg också kvar länge med honom, dock i en säng bredvid. Sen flyttade vi till stol som vi flyttade närmare o närmare dörren o sen på utsidan, o gick in vid behov. Med dottern var det lite tuffare, hon fick skrika lite men vi gick alltid in regelbundet o bekräftade att vi finns där men sen rätt snabbt ut igen. Mycket för att vi fortfarande höll på med storebrors läggande iofs… Båda somnar bra själva sen länge nu, sonen nästan bums, medan dottern som ”lärt sig somna själv” måste ha lång tid för att varva ner, hon sjunger o pratar mm länge. Men det kan också bero på att de helt enkelt är olika kön, individer. Man ska helt enkelt tro på sig själv o sen följa sin tro=)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *