Sjuklingar

Vi har drabbats av förkylning här hemma. Annie som fyller två nästa vecka har hittills bara varit hes en gång och så haft tredagarsfeber en annan gång, men nu är hon rejält snorig. Jag har ont i halsen, likaså hussepappa.
Det är lite intensivt just nu. I helgen åker Maria och jag till Finland och håller klickertränarkurser i Kimito. Nästa vecka fyller Annie två år och dagen efter det ska hon få börja i parken. Parkverksamheten är för barn över två år, man lämnar barnen 3 timmar i lekpark med personal, och så är de ute och leker. Jag ska också börja jobba, två dagar per vecka med start nästa vecka. Plus att natten till torsdag den veckan startar resan till vinnarutställningarna i Herning, Danmark för mig och Vera. Spännande! Vi ska åka med en finsk buss, jag och Marie E, jag är redan säker på att det blir ett äventyr… :) Vera fäller så sakteliga ur sin päls så vi får se hur hon ser ut om en dryg vecka.

Annars tränar jag och Vera en hel del, och med risk för att bli tjatig så är jag SÅ lycklig för att hon är taggad, på och ivrig att jobba. Plötsligt är det roligt att träna, och vi gör framsteg hela tiden. En jätteskillnad mot i våras/somras. Hoppas få ännu mera tid till hundträning när Annie är i parken och jag inte jobbar.

Tjejerna myser i soffan framför barnprogrammen…:

Annie & Vera

Huset fullt av hundar

Hector har varit här sedan i torsdags. Han är en omväxlande förtjusande och jobbig – i mina ögon med andra ord en riktigt lovande hund 😉 Han älskar värme och ligger gärna i famnen och under täcket och myser. Frusen som jag är tycker jag det är väldigt trevligt! Hector har ett stort tuggbehov, värre än vad Vera haft, och har ett digert ”förstörarkonto”, lite smakprov: cykelhjälm, nätverkskabel, leksakshund, kudde, okänt antal legobitar och strumpor, barnskor, bokhyllelist… Men det mesta är förlåtet när han kryper under täcket och rullar ihop sig i mina knäveck.

Häromdagen kom Qila också, så nu är huset fullt med hundar. Det funkar bra även om Qila nog tycker att Hector är en liten slyngel. I morse vaknade jag fast i ett skruvstäd mellan tre hundar och ett barn. Mysigt.

 

Excellent, lätt exalterad & lite om Ebba

Vera har i helgen vänstervarvat på internationella utställningen i Eckerö (Åland). Hon var ensam i juniorklassen och fick excellent men inget CK. Qila och Lovis tävlade i öppen klass, Lovis fick nöja sig med blått (?) medan Qila tog hem BIR:et med cert och CACIB. Ena hanen var Boss, Roscanailles Usco, utan CK. I år således bara åländskägda kelpies. Domare Saija Juutilainen, Finland.

Veras kritik:
15 mån trevlig och aktiv ung tik. Bra modell, feminint huvud och uttryck. Korrekt bett. Lite för brant kors och ännu aningen mjuk överlinje. Typiska vinklar och tassar, bra pälskvalitet, trevligt temperament. Ännu slarviga frambensrörelser. Behöver mer balans. Har lovande drive från sidan. Härlig och aktiv.

Träffade även goa lilla Ratkus! Det gick inte så bra på utställningen pga av hans krumma framben, men han är tusan så fin annars! Lille plutten. <3  Är så glad att han har fått det hem han har fått för han blir otroligt väl omhändertagen av Jana och Amanda.

Lätt exalterad är jag över min hund just nu. :)
Vera flyger fram i skogen, hela promenaderna igenom, och när vi kommer hem är hon normaltrött, inte flåsig och helt slut. Inne tigger hon ohämmat, skäller på mig när hon tycker att vi ska göra nåt och så har hon börjat tugga sönder saker igen. Ingen är gladare än jag! Under träning är Vera taggad och med, vill göra mer och dessutom har hon fått bättre aptit på träningsgodis.
Min känsla av att något var fel tidigare var helt rätt, den saken är klar. För det är en helt annan, gladare och MYCKET piggare hund jag har nu! :)

Ser jag tillbaka nu så kan jag konstatera att vi tappat ca ett halvår av värdefull träningstid medan Vera varit sjuk/ur form. Det har blivit mycket halvtaskig, heltaskig eller ingen träning alls. Men när jag inventerar kunskapsbanken så tycker jag att Vera har goda grunder. Det känns som att det som brister nu är främst engagemang och koncentration, att hitta vår ”bubbla” när vi tränar. Jag tror att vi har tappat lite av detta under våra halv- och heltaskiga träningar. Vera har helt enkelt inte orkat engagera sig och då har inte träningen blivit lustfylld. Märker skillnad nu även under promenaderna, tidigare har det varit stört omöjligt att få Vera att göra saker när vi varit ute och gått, medan hon nu börjar söka min uppmärksamhet mer och mer och bjuder på beteenden.

Något helt annat – av någon anledning kallar jag ofta Ebba för Vera och tvärtom när jag ska berätta nåt om någon av dem. Häromdagen tittade jag i Ebbas gamla pärm. Blev förstås väldigt vemodig. Speciellt när jag läste hennes utställningskritik från Tammerfors 24.3.2007. Domaren Rainer Vuorinen, en av de ”gamla finska rävarna”, var helt lyrisk och berättade att han minsann dömt många kelpie, även i Australien, men att hon kanske var den bästa han sett! :)

Sällsynt vacker. Idealiska proportioner. Vackert huvud och öron. Utmärkt överlinje. Bra kropp. Synnerligen stabil benställning (hittar ingen bra översättning – men bra är det i alla fall…). Bra päls. Fullständigt (oläsbart) rörelser. Alldeles underbart temperament.

Mindre kul var när jag tittade igenom våra lydnadstävlingar. I princip kommer jag bara ihåg den sista, då bröt jag efter 3 moment eftersom hon var noll närvarande och till och med sprang fram till en hund utanför ringen. Jag var fruktansvärt besviken. Men bland resultaten fanns också till exempel ett förstapris i klass 1 med 192 p och klassvinst… Varför kommer jag inte ihåg det? Vore det inte bättre att komma ihåg det som gått bra?!

Bilder på fina Ebba, här är hon ca 18 månader.

Vickulas Jet, ”Ebba” 2005-2009

Ebba