Vila i frid Vera

Första gången vi träffades var en dag i juli 2011. Jag och Tina svängde in med bilen på kennel Busligans gård utanför Karlstad, och där satt du i en komposthage på gräsmattan och såg ut som att du väntade på just oss. Syskonen sov.

Du motsvarade alla förväntningar. En positiv, glad och genomsnäll hund. Allt löpte på tills någon gång vårvintern 2012. Då kände jag att träningen inte fungerade, du var ibland på topp, ibland väldigt svårmotiverad och med dålig koncentration. Jag tänkte som man tänker – är det jag som tränare, är det hormoner, är det en unghundsperiod…?

I juni 2012, efter att du varit seg och märklig både på lydnadskurs och MH, fick du din första antibiotikakur. Den följdes direkt av en till av annan sort eftersom du inte blev riktigt bra av den första.
I augusti börjar jag känna igen min hund igen, men i september är du superseg när vi besöker vänner i Linköping. Du piggar på dig igen och i oktober är du riktigt pigg.
I november åker vi till Danmark på utställning. Efter att vi kommit hem misstänks kennelhosta eftersom du hostar och harklar. Ingen kennelhosta men riktigt fula tonsiller. Antibiotikakur igen. I december mår du bättre igen.

I januari 2013 görs en gastroskopi på Albano eftersom jag är fundersam på om det är magen som spökar. En lindrig akut gastrit påvisas – inget som ska göra att du mår som du gör. Du mår lite bättre en tid, lite till och från, men i april börjar du igen bli riktigt seg och märklig. Uppfödare Christina föreslår ett besök hos fysioterapeut och vi besöker Jessica Pelz i Vallentuna. Hon noterar att Vera är ojämnt musklad och smärta i ländryggen. Remitterar till ortoped Ole Frykman. I maj besöker vi Ole, som på röntgen påvisar skärpningar på två kotor samt ojämn täthet i IS-leden. Ole menar att skärpningarna ska gå att hålla i ordning med rätt träning och ordinerar rehab. Konsekvenserna av IS-leden kan han inte säga så mycket om där och då. Du blir ordinerad rehab samt Onsior (smärtstillande och inflammationshämmande). I slutet av maj åker vi på utställningshelg till Raumo, du är superseg och besvärad hela helgen. Onsioren som vi sätter in efter helgen verkar inte ha effekt. Under sommaren rehabar vi. Blodprov tas som påvisar antikroppar mot anaplasmos. I augusti åker vi på utställningsresa igen, du är igen seg och slö. Tar nytt anaplasmosblodprov, värdena är inte speciellt höga och veterinären menar att det inte är något att behandla. I mitten av september är vi på återbesök hos fysioterapeuten, du har inte svarat på rehab som du borde och är öm i hela ena sidan. Beslutar om återbesök hos Ole vilket sker i oktober 2013. Då är du bättre och inte speciellt öm. Fortsätter med rehab under vintern och där mår du ganska bra.

Vi tränar en del och i mars 2014 vågar jag mig på att anmäla dig till BH-prov. När vi går det i början av april kan jag märka att du långsamt börjat bli sämre igen. Du är inte riktigt dig själv och när vi åker på lydnadshelg till Strängnäs vill du inte alls. Jag pratar med fysioterapeuten som rekommenderar att kolla anaplasmos hos Ylva Trygger i Stockholm, hon ska vara duktig på fästingburna sjukdomar. I mitten av maj träffar vi henne och konstaterar att du har all typiska symptom på anaplasmos. Hon ger ingen god prognos men vi sätter in en lång antibiotikakur i kombination med Rimadyl (smärtstillande). I slutet av maj piggnar du i lite, är relativt ok över sommaren men inte helt fullt ut. I augusti provar jag minska antibiotikan men du blir genast sämre. I oktober i år vill jag få en second opinion och försäkra mig om att vi inte missar något i tron att det är anaplasmos. Min veterinär hemma är positiv men efter undersökning, blodprov och test att höja smärtstillande utan resultat har hon inte så mycket mer att komma med. Jag är också i kontakt med Ylva Trygger som bara kan konstatera att du inte svarar på behandlingen.
Under de två sista veckorna här i oktober-november börjar du bli ännu tröttare än förut, både inomhus och på promenader. Dina slemhinnor i munnen lyser vita efter minsta fysisk ansträngning. Du kommer inte för att bli klappad speciellt ofta och kryper inte upp med oss i soffan utan går undan och lägger dig, ofta i ett annat rum. Du beter dig märkligt mot främmande på kontoret – går morrande undan och lägger dig under skrivbordet – vår mjuka sociala Vera? Du är lättirriterad och blir ofta arg på Waiko, utan att han egentligen är direkt stökig. Du ryker ihop med Vixen och orsakar henne två hål. När du gör utfall mot Annie i situationer du normalt inte skulle blinka i börjar vi prata om att något måste göras. Jag pratar med min veterinär igen och jag kontaktar Ylva Trygger igen. Ingen har några förslag. Du går på en medicin som inte hjälper, du blir stadigt sämre och vi kan inte hjälpa dig. Under de senaste 2,5 åren har du varit riktigt pigg ca 4-5 månader totalt. Vi bestämmer oss för att ge upp.

Jag pratar med veterinär nummer tre på en vecka, förklarar läget, och ber henne komma hem till oss för att låta dig somna in. Som ett sista rop på hjälp kontaktar jag ortoped Ole Frykman för att utesluta att något skulle kunna bero på ryggen (IS-leden) och kanske vara möjligt att åtgärdas. Ole är fantastiskt vänlig och sympatisk och förklarar att han tycker att jag tar rätt beslut. Du har inte ett fullgott liv med de symptom du har. Din rygg har en svaghet som troligen påverkar dig, men exakt diagnos vad som orsakar vad är inte möjlig att ställa.

Igår kväll fick du somna in i vårt kök här hemma. Efteråt bar jag ut dig i trädgården och begravde dig under äppelträden. Tände en lykta som brunnit hela natten. Annie lade ner en pärla på din grav

Åh, älskade Vera, hur blev det så här? Varför, varför, varför?

vera5vera52