Varannan Vecka 2015 – Tema nr 6: Damerna först

Höns kan verka lite enkla och dumma. ”Som en yr höna”, ”hönshjärna” osv. Men faktum är att höns inte är dumma alls (eller tja, det är som med människor, det finns undantag som bekräftar regeln) och de har ett väldigt utvecklat socialt samspel. T.ex. så är tuppar väldigt om sig och kring sig med sina hönor. Tuppens roll är att vakta och hålla koll på omgivningen så att hönorna kan ägna sig åt att äta, sola och sandbada. Händer något, tex rovdjursangrepp, så försvarar en bra tupp sina hönor enligt bästa förmåga vilket ibland leder till att han stryker med. En bra tupp uppvaktar sina fruar innan parning (inget pang på liksom) och han har ofta en favorit bland hönorna. Det är fascinerande att iaktta samspelet i hönsflocken. En annan sak som tuppen gör är att han berättar för hönorna när han hittat något ätbart, speciellt ivrigt om det är något extra gott, och så låter han hönorna komma och få maten/godbiten. Damerna först med andra ord!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Dvärgwyandotte

Här visar tuppen till höger hönorna lite gräs som jag gett dem. Varsågoda tjejer!

När livet kommer ifatt – fotoutmaning och verklighet

Den senaste fotoutmaningens tema var ”När livet kommer ifatt”. Det märkliga är att det varit temat för de senaste två veckorna även i verkligheten.
En av mina allra, allra bästa vänner fick diagnosen stor cysta på livmodern/äggstockarna, med risk för cancer. Efter flera turer hit och dit tror man nu tack och lov att det handlar om en snurrad livmoder och inte cancer.
En annan av mina allra, allra bästa vänner åkte in akut med misstänkt propp i lungorna. Tack och lov visade sig även det vara falskt alarm.
Själv har jag pendlat mellan hopp, förtvivlan och ilska de här två veckorna. Nya prover som min privatläkare tagit visade på a) lågt kortisol igen/fortfarande, precis som i höstas, b) på att kortisolbristen kan bero på hypofyssvikt vilket ofta(st) beror på en hypofystumör. Han rekommenderar magnetröntgen så fort som möjligt. Min specialistläkare däremot, han bagatelliserar kortisolbristen (trots att många av mina symptom stämmer) och tror inte på hypofyssvikt. Med långa tänder har han gått med på att remittera mig till magnetröntgen (vilket min privatläkare alltså inte kan eftersom jag inte har nån sjukförsäkring och måste betala allt själv). När den blir av vet jag inte, till Åland kommer en magnetröntgenbuss var 3-4 vecka och nästa tillfälle är sista helgen i mars, men då vet jag inte om jag blir prioriterad. Under tiden ska vi bl.a. ta om de prover jag nyss tagit privat och göra en ny binjurebelastning.
Medan allt det är pågår är det som att någon tryck på pausknappen i mitt liv och det mesta kretsar runt när läkaren ringer nästa gång, när nästa prover ska tas, när nästa provsvar kommer. Evig väntan, evig frustration. Kalendern gapar tom ända sedan i höstas eftersom jag tack vare mitt mående inte vågar planera något som är det minsta ansträngande (läs roligt).

Så till fotoutmaningen. En dag försenad lägger jag in min bild. Jag hade tankar om en svartvit bild på Ålands centralsjukhus, dyster och lite hotande. Eller en bild på ett brev där bara enstaka ord syns: magnetröntgen, brådskande, hypofys. Men det blir den här bilden, tagen igår. Ingen märkvärdig bild på något sätt, men den får symbolisera litenheten jag känner i förhållande till läkarna och vårdapparaten. Den får också symbolisera det extra påslaget av oro man (jag) känner som förälder, när sjukdom knackar på dörren och vill in.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA