Vinter, DHEA och Gran Canaria

Mina blogginlägg kommer med viss regelbundenhet, men det går lång tid emellan… :)

Sedan sist har jag kollat upp Vixens kisseri på Albano. Ja, lilla pudeln kissar inne ibland, oklart varför. De hittade inget avvikande på Albano heller utan tipset var att prova med feromoner och om det inte funkar provbehandla med Propalin (medicin mot inkontinens). Jag har provat med feromoner, märker ingen större skillnad, men inte kommit till skott med Propalinbehandlingen.

Tina och jag avlade också ett besök hos fysioterapeut Jessica Pelz i december. Jessica kollade igenom båda hundarna och det såg bra ut. Vixen är lite ojämnt musklad bak, troligen pga lindrig patella, så det behöver jag jobba med.

18 januari styrde familjen kosan mot Gran Canaria och en veckas semester. Familjens första ”riktiga” semester tillsammans. Vi blev positivt överraskade av ön och skulle gärna åka igen. Bra plats (Playa del Cura), bra hotell (Riviera Vista) och underbart väder. Tyvärr blev Annie sjuk dag 3 i hög feber (virus). Såpass att vi tillbringade en dag på sjukhus där hon fick dropp. Modershjärtat slets itu, som Annie sett fram emot att få bada flera gånger om dagen! :( Resan blev lite väl otursdrabbad – det började med att Vixen slet av en klo 3 dagar innan vi skulle åka, så hundvakt Tina fick ett bestyr med bandagebyten och sockor. Så Annies feber, sen drabbades K av feber på hemresan. Jag fick ryggskott direkt när vi kom hem och min släng av influensan pågår fortfarande, ska till läkare idag.OLYMPUS DIGITAL CAMERAMaspalomas, med fyren El Faro de Maspalomas i bakgrunden.

grancanaria2Playa del Cura, där vi bodde.
OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Puerto de Mogan, ortsgranne med Playa del Cura och väl värt ett besök.

Kortisolbristen då? Jodå, det var ett orosmoment innan vi reste. Hur skulle jag fixa den stress det innebär att resa? Men precis som jag har märkt förut så är det jobbigast innan resan, i samband med förberedelser och packning. Då får jag öka kortisonet lite. Själva resdagarna tog jag också extra kortison. Överlag gick det alldeles utmärkt!

Jag var i kontakt med min läkare i november och han tyckte att vi skulle kontrollera DHEA, ett hormon som personer med hypofysinsuffiens ofta har brist på. Mycket riktigt, jag hade låga nivåer. Jag började ta tillskott av detta sista december. Än så länge märker jag inte någon skillnad.

waiko53
Waiko

vixen51Vixenvixen52-2Vixen  vixen54VixenwaikovixSnowy dogs...

Kortison, MH och HD-resultat

Nu har jag ätit låga doser kortison sedan 12.5, och jag mår så himla mycket bättre! Har inte haft en enda riktig ”dipp”. Blir det lite stressigt så känner jag av yrsel men jag är inte i närheten av hur dåligt jag mått tidigare. Åh, det är så skönt! Under lång tid har jag inte orkat göra mer än det absolut nödvändiga men nu finns det ork och energi hela dagen och jag fixar och donar med än det ena, än det andra. Underbart!!!

I juni åkte jag till Eskilstuna, bodde på bed-and-breakfast och gjorde MH på Waiko. Jag var lite spänd inför resan eftersom jag inte gjort något så ansträngande på många månader. Men det gick bra. Lite yrsel dagarna innan, säkert för att jag stressade upp mig, men resan gick bra och jag däckade inte efteråt.
Det var härligt att äntligen få se Waikos syskon, Chips valpar. Ett trevligt litet gäng – ja, alla utom Waiko är små – som alla var sociala, glada och lekfulla. Roligt att träffa ägarna IRL även om det blir alldeles för kort sådär under en intensiv MH-dag.
Waiko gjorde ett helt OK MH med 1:a på skotten (matte tyckte att det small alldeles hemskt).

Måndagen efter midsommar var det dags för röntgen av Waikos höfter och armbågar. HD A, AD 0. Bästa tänkbara, härligt, det är alltid lite nervöst!

annie150629  waiko44anniesv1

 

När livet kommer ifatt – fotoutmaning och verklighet

Den senaste fotoutmaningens tema var ”När livet kommer ifatt”. Det märkliga är att det varit temat för de senaste två veckorna även i verkligheten.
En av mina allra, allra bästa vänner fick diagnosen stor cysta på livmodern/äggstockarna, med risk för cancer. Efter flera turer hit och dit tror man nu tack och lov att det handlar om en snurrad livmoder och inte cancer.
En annan av mina allra, allra bästa vänner åkte in akut med misstänkt propp i lungorna. Tack och lov visade sig även det vara falskt alarm.
Själv har jag pendlat mellan hopp, förtvivlan och ilska de här två veckorna. Nya prover som min privatläkare tagit visade på a) lågt kortisol igen/fortfarande, precis som i höstas, b) på att kortisolbristen kan bero på hypofyssvikt vilket ofta(st) beror på en hypofystumör. Han rekommenderar magnetröntgen så fort som möjligt. Min specialistläkare däremot, han bagatelliserar kortisolbristen (trots att många av mina symptom stämmer) och tror inte på hypofyssvikt. Med långa tänder har han gått med på att remittera mig till magnetröntgen (vilket min privatläkare alltså inte kan eftersom jag inte har nån sjukförsäkring och måste betala allt själv). När den blir av vet jag inte, till Åland kommer en magnetröntgenbuss var 3-4 vecka och nästa tillfälle är sista helgen i mars, men då vet jag inte om jag blir prioriterad. Under tiden ska vi bl.a. ta om de prover jag nyss tagit privat och göra en ny binjurebelastning.
Medan allt det är pågår är det som att någon tryck på pausknappen i mitt liv och det mesta kretsar runt när läkaren ringer nästa gång, när nästa prover ska tas, när nästa provsvar kommer. Evig väntan, evig frustration. Kalendern gapar tom ända sedan i höstas eftersom jag tack vare mitt mående inte vågar planera något som är det minsta ansträngande (läs roligt).

Så till fotoutmaningen. En dag försenad lägger jag in min bild. Jag hade tankar om en svartvit bild på Ålands centralsjukhus, dyster och lite hotande. Eller en bild på ett brev där bara enstaka ord syns: magnetröntgen, brådskande, hypofys. Men det blir den här bilden, tagen igår. Ingen märkvärdig bild på något sätt, men den får symbolisera litenheten jag känner i förhållande till läkarna och vårdapparaten. Den får också symbolisera det extra påslaget av oro man (jag) känner som förälder, när sjukdom knackar på dörren och vill in.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Året 2014…

… är jag glad att lägga till handlingarna. Året började bra, men den här hösten har varit hemsk. Den har bestått av sjukdom, oro, frustration och sorg. Både gällande tvåbenta och fyrbenta i min närhet.

Några mål eller förväntningar har jag inte på 2015. Jag hoppas bara att jag själv och alla i min närhet får bli/vara friska och sunda <3

family

Allergitest

Eftersom Annie (och jag med) är konstant täppt i näsan har vi kollat upp det. Ett led i detta var att ta blodprov för ev. allergier. Jag passade på att ta samma blodprov. Till min enorma glädje är Annie helt allergifri!!!

Jag har däremot kattallergi samt lite hundallergi och lite hästallergi. Inga breaking news direkt, men det som är häftigt är att jag är 99% säker på att före akupunkturen hade jag varit mycket allergisk mot häst. Nu har jag inte på länge utsatt mig för häst och katt regelbundet vilket jag tror ökar känsligheten, det skulle kunna vara ännu bättre. Men fantastiskt är det, tänk, bara lite allergisk mot häst?!

Ett råd är att om du provar akupunktur mot allergi, gör ett allergitest innan så att det går att följa upp. Det gjorde inte jag och det ångrar jag lite.

VINTER med versaler

Vintern har slagit till med full kraft. Vi har haft omkring 50-60cm snö i en evighet känns det som. Häromdagen började det regna och töa, men med all snö som kommit ner sista månaden blir det liksom inget bra. Behöver jag påminna er om att vinter inte är mitt element?!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

Vera pigg och Blodstopp som golvtvätt

Jag tror inte Vera har fått nån kennelhosta. Hon hostar ingenting och ingen av ressällskapets hundar har fått nånting, varken de närmaste i form av Maries aussies, eller någon annan i bussen. Piggare och gladare än nånsin är hon, ja, en riktig pain-in-the-ass faktiskt.

Idag provade vi (Annie) att tvätta och impregnera större delen av kakelgolvet i badrummet med Blodstopp (för blödande klor). Det gick sådär. Linoljefärgsväggen tålde inte alls Blodstopp. Så ni vet, om ni skulle få för er att prova.

Vera

 

Vera

 

Vera

 

 

Sjuklingar

Vi har drabbats av förkylning här hemma. Annie som fyller två nästa vecka har hittills bara varit hes en gång och så haft tredagarsfeber en annan gång, men nu är hon rejält snorig. Jag har ont i halsen, likaså hussepappa.
Det är lite intensivt just nu. I helgen åker Maria och jag till Finland och håller klickertränarkurser i Kimito. Nästa vecka fyller Annie två år och dagen efter det ska hon få börja i parken. Parkverksamheten är för barn över två år, man lämnar barnen 3 timmar i lekpark med personal, och så är de ute och leker. Jag ska också börja jobba, två dagar per vecka med start nästa vecka. Plus att natten till torsdag den veckan startar resan till vinnarutställningarna i Herning, Danmark för mig och Vera. Spännande! Vi ska åka med en finsk buss, jag och Marie E, jag är redan säker på att det blir ett äventyr… :) Vera fäller så sakteliga ur sin päls så vi får se hur hon ser ut om en dryg vecka.

Annars tränar jag och Vera en hel del, och med risk för att bli tjatig så är jag SÅ lycklig för att hon är taggad, på och ivrig att jobba. Plötsligt är det roligt att träna, och vi gör framsteg hela tiden. En jätteskillnad mot i våras/somras. Hoppas få ännu mera tid till hundträning när Annie är i parken och jag inte jobbar.

Tjejerna myser i soffan framför barnprogrammen…:

Annie & Vera