Allergi, agility och annat

Hej och hå vad tiden går! Nu är det sommar fast värmen låter vänta på sig. Tyckte jag hade kontroll över det mesta ett tag, men sen kom växterna i trädgården igång på allvar och nu är jag inte med alls…

Agilityuppdatering – gick sisådär med Qila på tävlingarna i maj. En tredjeplacering med fem (?) fel, resten disk. Rätt bra känsla dock.

Allergi – jag har fortsatt rida, sista lektionen för säsongen var i onsdags. Jag kan nysa nån gång i stallet eller på väg hem, men i övrigt känner jag ingenting. Och då gör vi alltid i ordning hästarna själva; borstar, kratsar hovar, sadlar och tränsar, plus lite putsning efter lektionen. Love it!
Jag lånade hem tre marsvin från Ålands 4H-gård för att jobba med allergin. De fick bo i garaget och så tittade jag till dem flera gånger per dag. Hade dem ca två veckor men tyckte inte att allergin blev bättre så jag lämnade tillbaka dem. Kanske det hade funkat om jag gick på akupunkturbehandling samtidigt.
Katter har jag tyvärr knappt träffat alls på sista tiden, skulle behöva uppdatera mig mer. Ska till kliniken för avmaskningskurer till Vera kommande vecka så då får jag passa på att sniffa katt.

Vera ska avmaskas eftersom vi ska göra lite Sverigeturer. Veckan före midsommar ska vi till på lydnadsläger 3 dagar till Anna Larsson, och veckan efter midsommar ska Vera göra MH i Karlstad. Spännande! Samma vecka har jag bokat in höft- och armbågsledsröntgen också, så har vi det gjort. Liten blir stor! :)

Maria S och jag har hållit klickertränarutbildning i Finland under året, och fick i slutet av maj utexaminera 8 nya klickertränare. Ett kanongäng som vi har haft mycket roligt med! Vi planerar som bäst en fortsättningskurs och hoppas också kunna köra igång en ny klickertränarkurs i höst (sista anmälan 31.7!), båda hålls då på fastlandet troligtvis hos Axxell Brusaby i Kimito.

Klickertränare 2012! Fr.v. Sari Haapa, Micael Hukkinen, Jannica Joelsson, Brita Dahlfors, bakom Brita Katja Kontu, Maria Söderlund (instruktör), bakom Maria Camilla Marita Rautakoski, Stina von Bonsdorff, bakom Stina Anna Karin Dernsjö (instruktör) och Elisa Forsman.

På väg hem fotade Maria mig och Vera, en riktigt fin bild tycker jag!

Jag & Vera

Igår hade vi finbesök, då var både Tina & Qila samt Fanny & Lovis på besök. Kelpietjejerna hade kul ihop!

Lovis, Qila & Vera

Annie då? Jodå, hon har blivit hela 1,5 år och det är full fart. Springer, klättrar, fixar och donar. Bra finmotorik. Hon pratar inte ännu men vissa ord börjar vi urskilja och hon förstår väldigt bra. Ett av de första ”tydliga” orden hon började säga var Qila… 😉 Inte bara använt om just Qila dock.

 

Hej då 2011

Ett år har gått – igen! Mitt första år som mamma, tänk… att jag har klarat av det 😉 Det har varit ett omtumlande och märkligt år.

Lovis och Annie har mestadels funkat bra ihop men det har varit ett par mindre incidenter. Samtidigt har Annies kusin Fanny länge funderat på att skaffa en lite äldre hund av brukshundsras som träningskompis. Bästaste Fanny är en duktig tjej som hjälpt mig väldigt mycket med mina hundar genom åren och hon känner Lovis väl. Nu har jag överlåtit Lovis till Fanny och jag tror det blir riktigt bra. De två passar bättre ihop än vad jag och Lovis gjort, samtidigt som Lovis får ett aktivare liv. På detta sätt stannar Lovis också inom den närmaste familjekretsen.

Det känns bra med både Ratkus och Lovis, båda har fått jättefina hem där de verkligen uppskattas, men jag känner ett litet obehag för om ”folk” tycker att jag är oseriös. En hund avlivad och två omplacerade på ett år. Nåja, det är som det är.

Hundmässigt har 2011 varit ett skitår. Det började med att Ratkus och Viggo inte längre kom överens, fortsatte med Viggos patellaproblem (operation nr 3 med efterföljande komplikationer), som slutade med att vi lät honom somna in i juni. Jag tänker på Viggo varje dag. Små korta tankar. Än har jag inte fixat att släppa fram sorgen. Jag saknar honom enormt, denna lilla ibland så jobbiga men enormt charmiga lilla hund. Fortfarande har jag kvar minnet av hur hans lilla huvud kändes att smeka, hur han kändes att lyfta upp och hålla. Det är med ledsnad jag tänker på hur han skulle ha dyrkat Annie.
Sen fortsatte det med omplacering av Ratkus, jobbigt men jag är ändå glad över det. Och så nu Lovis då.
En kull på Evallens Chocolate Undra i samarbete med Anu var planerad men blev avblåst. Året har inte heller bjudit på några tävlingsresultat, agilitytävlingarna i augusti fick jag skippa med Lovis då hon började löpa strax innan. Flera kurser jag skulle gå har jag fått avboka, av olika orsaker.

Årets ljuspunkt är förstås Vera! Väntan på om det skulle bli en valp till mig, glädjen då jag fick beskedet att en av de tre födda tjejerna skulle bli min, glädjen då vi körde in på gården hos Christina och Janne och den lilla svarta tiken satt och väntade på oss… Jag är så nöjd med henne så här långt! Glad, go, mjuk, men med humör, kamplust och fart. Svart som en korp, stjäl som en korp. En riktig termit som tuggar på ALLT. Japp, det är Vera i ett nötskal :)

Mål och förhoppningar inför hundåret 2012 då? Först och främst lustfylld träning med Vera. Inga direkta resultatmål. Gärna någon utställning, jag tycker hon blir finare och finare för varje vecka som går. Lugn och ro på hundfronten, inga skador eller sjukdomar eller annat otyg! Förhoppningsvis någon bra kurs och/eller läger.

Hej då 2011, hello 2012!

Veckans Vera

Konsten att fota en kelpievalp: bind den i ett träd, skicka ut en annan hund på en åker efter en boll, kasta dig ner i fotoställning och hoppas på det bästa. Resultatet syns nedan, det får bli veckans Vera.

Annie tog sina första steg på egen hand igår :) Det ÄR häftigt att se utvecklingen… Tror inte att det dröjer länge innan hon springer.
Kanske var det pga av förtjusningen i att kunna gå som vi inte fick henne att somna förrän 00.30 inatt. Ikväll somnade hon 20.00. Med andra ord har vi fortfarande problem med insomnandet, även om det blivit mycket bättre. Tack och lov sover hon rätt bra på nätterna nu, speciellt efter att jag köpte en sovpåse på Ikea. Vi har ganska kallt i sovrummet, ibland ner mot 16 grader och Annie vill inte ha täcke.

Jag avsade mig omval till ordförandeposten i agility.ax för 2012. Småbarneriet gör att det känns som att jag inte kan tänka längre än näsan räcker, och då gör man inget bra jobb som ordförande.

Vera

Annie 1 år och Ratkus omplacerad

Ojoj, en hel evighet sedan jag skrev något. Vardagen rullar på och det känns som att jag rör mig i ett bestämt schema mellan hemmet, mataffären, min mamma och jobbet. Som vanligt avskyr jag (sen)hösten och tycker det är otroligt jobbigt när allt är grått och trist. Min energi försvinner helt och jag vill bara bort till någon solig plats. Men, jag är i alla fall glad att november hittills varit varm och snöfri.

Lilla Annie fyllde ett år 31.10, och firades med tårta och litet kalas. Annie utvecklas dag för dag, det är häftigt att följa med i allt som händer. Hon står lite själv men har ännu inte börjat gå. Armarna räcker långt och allt ska undersökas. Favoriten är fjärrkontrollen till TV:n och mobiltelefonerna. Just nu är det bara mamma (jag) som duger och det är lite frustrerande ibland…

Ratkus har fått ett nytt hem. Det hela började när Viggo och Ratkus inte längre kom överens, det är en lång historia men i korthet kan jag säga att jag länge tyckt att Ratkus kommit lite i skymundan av de andra hundarna och skulle passa väldigt bra som ensamhund. Han är en go och känslig kille som inte tar för sig så mycket (som hans bror Viggo gjorde). Efter en hel del om och men är nu beslutet taget och Ratkus har fått flytta ett par kilometer bort till Jana med familj, som jag känner från tidigare. Han får vara med Jana på jobbet och är bl.a med ute och rider flera gånger i veckan. Det känns jättebra samtidigt som det är jobbigt. :S

Full fart hemma är det ändå. Vera stjäl som en korp och tuggar på ALLT. Köksstolarna, vedkorgarna, Annies leksaker, bokhyllorna, skostället, lister, vindstrappan, soffan, till och med trädgårdsmöblerna ute… Tur att hon är söt, som uppfödaren skrev på Facebook 😉 Vi tränar lite emellanåt. Vi har påbörjat vinterträning i ridhus och Vera tyckte det var störtkul. Ja, mest att träffa Tina och Qila då, men ändå… Jag är väldigt nöjd med hur den lilla termiten utvecklas <3
Lovis var minst sagt überladdad efter flera månaders totalt lydnadsuppehåll. Det har i stort sett inte blivit någon agilityträning heller på sistone, jag har helt tappat motivationen. Just nu har Fanny lånat Lovis och  har henne med på Strömsholm där Fanny praktiserar. Summan av hundar är ändå konstant, idag kom Qila hit för att stanna några dagar :)

 

Klickertränarkurs och annat

I helgen var Maria S och jag i Ingå och höll klickertränarkurs för nio deltagare. Första kurshelgen av fyra, och det kändes väldigt bra! Ett trevligt gäng, som har en hel del förkunskaper både i praktisk träning och teorin. Det ska bli skoj att följa dem under vintern och våren. Att hålla den här typen av kurser är verkligen roligt och inspirerande!
Vera och Ratkus fick följa med på kurs medan Lovis var hos Tina B. Samtliga har skött sig utmärkt. Jag sade till Maria S på vägen hem att mina hundar faktiskt är jobbigast hemma, att ha dem med på resor etc. är inga problem alls.

Att hålla en klickertränarkurs samtidigt som man har en valp själv ställer ju på något sätt krav på en själv vad gäller träningsframsteg, så nu är det bara att prioritera och klämma in mer hundträning i vardagen, baske mig! Måste ju hålla åtminstone jämna steg med kursdeltagarna 😀

Veravalpen har äntligen börjat tappa tänder. Inte för att hon är någon speciellt bitig valp, men vassa är de, de där små gäddtänderna. Vet inte vad jag ska rapportera för nyheter – hon växer, hon är söt och jag är fortsättningsvis väldigt nöjd med henne…

Nytt är i alla fall att jag nu börjat jobba lite igen. Ska vara på smådjurskliniken två dagar i veckan, tisdagar och fredagar. Annie & hundar tas då omhand av pappsen. Startade i tisdags och det kändes bra, men lite ringrostigt när jag inte varit där på drygt ett och ett halvt år.

Emotionellt inkontinent

Har tappat lusten att blogga, har tappat lusten att Facebooka. Fast ibland bara måste jag :)

Ikväll är jag barnfri och njöt då efter middagen av ett (två) glas vin ute i trädgården, tillsammans med en deckare av Anne Holt. I boken hittade jag uttrycket ”emotionellt inkontinent”, alldeles underbart! Ni känner igen det? Oftast tjejer, men även killar, personer du knappt känner, som på bara nån minut får dig att känna dig olustig och flyktbenägen. De öser ur sig om sina privataste privata saker helt hämningslöst och på 10 minuter vet du allt om deras ex, sex, nuvarande partner, barn och förlossningar. Efteråt känner du dig som överkörd av tåget, alldeles matt… :)

Viggos ben verkar OK, till alla som frågar svarar jag att han mår för bra för sitt eget bästa. Men så har det varit efter varje operation. Det är först en tid efter operationen som problemen har visat sig. Nåja, nästa vecka ska vi på återbesök så då får vi se vad vet säger.

Lovis ska tävla agility på söndag, i Häverö, och jag undrar vad jag gett mig in på. Tanken var att tävla med Qila, och Lovis fick lixom hänga med på ett hörn, men nu löper Qila så dit for det. Nåja, man lär sig av allt, det blir erfarenhet för både mig och Lovis.

Annie är stora tjejen, 7 månader, och hålls inte längre där man sätter henne. Kryper gör hon inte, men kör gåstol som Kenny Bräck och liggande på golvet rullar och hasar hon sig fram. Att börja krypa är nog inte långt borta. Damen har bestämda åsikter om vad man ska äta och inte (brås på far) och favoriten är risgröt med fruktsmak. De s.k. ”söta” fruktpuréerna som alla varnar för (så de inte blir sockerråttor) ryser hon av, även jag tycker de är gräsligt sura.
Det mesta funkar bra men att somna är jobbigt tycker Annie. Vill inte! Frustrerande, nåt enormt, tycker jag. Har kikat på lite olika metoder men vet varken ut eller in. 5-minutersmetoden verkar effektiv men stämmer inte riktigt överens med mina värderingar. Anna Wahlgren kanske har bra grejer men jag kommer liksom aldrig så långt i hennes tips eftersom texten innehåller så mycket dravel… Läs bara detta:

De vuxna är barnets överlevnadsgaranter. Deras uppgift är att bevaka det hjälplösa barnets intressen, dvs. hålla vargen i schack i alla dess skepnader. Barnets frågor ska ha omedelbara svar och betryggande svar, i handling. Tröst och ömkanden bekräftar oron och cementerar hjälplösheten. Barnet godkänner inte den sortens ”svar” och fortsätter därför vakna/skrika/fråga. Ingen människa orkar gå i ständig oro för livhanken. På samma sätt som föräldrar gör det möjligt för sitt lilla barn att äta, varje dag, utan tycka synd om den lilla kraken som ju faktiskt måste få sin mat för att överleva, måste föräldrarna göra det möjligt för sitt lilla barn att sova, varje natt, utan att tycka synd om den lilla kraken som ju faktiskt måste få sin sömn för att överleva.

Här åberopar hon liksom vårt ursprung, samtidigt som jag har svårt att tro att man t.ex. på stenåldern var speciellt intresserad av att bebisen skulle sova i egen säng, i eget rum. Förr, och i många kulturer, bar man alltid barnet nära sig. Och fortsättningen:

Egen säng efter ”smekmånaden”; eget rum efter senast fem månader. Nu knyts den trygga sömnen till barnet självt, inte till de vuxnas fysiska närvaro som en ”räddning” undan vargen.

Vad grundar människan det på? Vetenskapliga studier? Jeeez, det är kört för Annie. Eget rum efter senast 5 månader. Vargen kommer, vargen kommer…

Tar man upp barnet och tröstar i stället för att envisas med finna ut den rätta, fungerande (betryggande) tekniken, räddar man barnet. Man bekräftar i handling dess värsta farhågor: ”Vargen står precis här utanför, du svävar i livsfara, jag måste genast sätta dig i säkerhet!” Ett icke betryggande ”svar”, som barnet inte heller accepterar. Barnet vill befrias från sin överlevnadsångest, inte fjättras vid den . Natten bryts sedan av de vuxna, på fast (för barnet snart förutsägbar) tid, med klang och jubel – inte av obesvarade frågor (skrik) från barnet. Ty det ska vara lika roligt att vakna som det snart blir att lägga sig, somna, sova, somna om (själv) och sova gott, för livet.

Smått religiöst eller?! Och vargen hit, vargen dit. Nä, jag blir bara trött. Men har ni nån mirakelmetod på hur man får barn att sova, berätta gärna! :)

 

Förra helgen var det tävlingslydnadskurs för Lotta Linusson. Lotta har själv tävlat SM med hovawart och varit (är?) landslagscoach. Jag var med som åhörare, hade tänkt gå med hund men ångrade mig. Det är jag rätt glad för, för kursen blev något av en besvikelse. Jag brydde mig inte om att gå på söndagen. Det kändes inte som att Lotta hade nån egentlig linje, röd tråd, i sin träning, och det vill jag ha. Nu ska det också sägas att gruppen var väldigt ojämn med alltifrån erfarna lydnadsekipage till fullständiga nybörjare, vilket blev lite orättvist mot både kursledare och deltagare.

Lovis och jag tränar på i sakta mak. Det nya slalomet har vi inte kunnat träna på eftersom det inte finns någonstans på gården att ställa upp det, det är fortfarande massor av snö. Och två sista söndagarna har vi missat agilityträningen. Vet inte när vi kan börja träna igen, ridhusträningen är slut och hindren ska flyttas till travbanan – där det väl lär vara lika mycket snö som överallt annars.
Lydnad har vi dock kört. Lovis är en lite märklig hund vad gäller störning. För henne är liten eller ingen störning (människor, bilar, djur) mer problematisk än mycket störning… Är vi ensamma på lydnadsplanen eller hemma på gården är Lovis mer okoncentrerad och i icke-träningsläge än om vi tränar tillsammans med andra eller i gallerian i stan. Månne det är ”vallinstinkterna” igen som spökar? Jag upplever att hon vill hålla extra koll på omgivningen när det är lugnt, till skillnad från när det händer grejer omkring. Gäller också på promenader. Bådar förstås gott för framtida tävlande, men kan vara frustrerande då man siktar in sig på att i lugn och ro träna nya saker…
Årets första spår har vi gått också! Hittade en sträng med barmark där jag fick ut ett kort spår med tre föremål. Föremålen tog hon men spåret i sig var väl sådär. Mer träning ska det bli, bara denna eländiga snö försvinner, usch.

Annie har börjat kasta saker på golvet och vi plockar snällt upp. Hon gillar Lovis bäst av hundarna och skriker av skratt när Lovis gör lekinviter och skäller. Allra bäst är det när Lovis morrar – i lek med leksak eller med Ratkus, då blir Annie lyrisk. Hm.

Igår var det babysim, då var vi ensamma i bassängen :) Vår grupp var liten från början, och nån har trillat bort så nu ska vi slås ihop med en senare grupp. Annie är lugn och koncentrerad, utan några direkta glädjeutbrott. Hon gillar badankorna och igår fick vi prova flytväst.

Smakportioner går sådär. Eller egentligen sämre och sämre. Funderar på att hålla ett litet uppehåll nån vecka eller så och se om det går bättre sen. Välling går in i alla fall, så det kör vi nu morgon och kväll. Sömnen blir bättre när Annie får mer mat, plus att omställningen av klockan var helt hemåt för vår del. Annie somnar nu ca 21.30-22.30, vaknar en gång för matning vid 04.00-05.00, och sover sen till 06.30-07.15. Det kan vi leva med. Att stiga upp 05.30 vilket hände innan var ingen hit. I det här huset är både mamma och pappa kvällsmänniskor som hatar att stiga upp på morgonen!
Förra helgen sov hon hos faster en natt, den första nånsin borta från oss. Det var inga problem. Vi gjorde absolut ingenting när vi var barnlediga, hängde framför dator resp. TV och sov sen hårt. Skönast var att kunna gå och lägga sig igen på morgonen utan att bry sig om vaken bebis… J

Vallhunden Lovis

Tränade med Tina i ridhus igår. Skulle köra apportering på så vis att Tina höll Lovis medan jag gick iväg och ställde mig i tävlingsposition, Tina presenterade apporten framför Lovis och släppte henne då hon grep – och då skulle alltså Lovis springa till mig och få belöning. Funkade på första försöket, men sen började Lovis valla… :S Tog apporten men lade sig, tog apporten men började smyga, släppte apporten… ja, vi fick lite olika varianter. Jag har inte stött på det här tidigare, men Lovis visar ju ”vallning” i många situationer. Jag vet att Lovis mamma Kylie har en del sådana här beteenden också, har tydligen gått i arv.
Det gäller nog att vara noga med hantering av belöningen och kanske jag får lägga upp ingångsträning i apportering på annat sätt (utan medhjälpare). Intressant är det ju att se om det kommer att slå igenom även på andra moment, t.ex. inkallning med ställande och läggande. Har kört en del men inte lagt ihop momentet tävlingsmässigt.

Lydnadsträningen kändes bra. Desto mer vi får på plats, desto roligare blir det att träna!

Även agilityträningen i söndags gick bra. Det märks oerhört tydligt på Lovis att hon behöver repetera, repetera, repetera. Längtar vansinnigt tills snön försvinner så jag kan köra ensam, så man inte känner att man tar en massa av andras träningstid. Men på fredag ska jag vara barnledig, och då har jag bokat ridhuset två timmar för agilityträning – oh, vad jag ser fram emot det!

I morgon blir det babysimdebut, det ser jag också fram emot! Köpte badbyxor till Annie idag, och baddräkt till mig själv. Vi har inga helkroppsspeglar hemma och därför blir det lite av en chock att se sig själv i provrummet 😉 Får nog dra ner på fastlagsbulleätandet och öka promenaderna tror jag, det blev en obehagligt stor storlek på baddräkten. Kan ju inte skylla på graviditeten hur länge som helst 😀

Lovis

Annie

 

Facebook gör att det inte känns lika ”motiverat” att blogga, tyvärr. De djupa tankarna har jag väl aldrig bloggat om, och övriga händelser i livet förmedlas rätt väl via korta inlägg på fejjan. Så vad blir kvar att skriva om här? Och vem är målgruppen?

Qila var inneboende en vecka, är lite tomt nu när hon åkt hem. Det funkar så bra att ha henne här – de bruna, dvs hon, Lovis och Ratkus har väldigt stort utbyte. Viggo är normalt lite vid sidan om, men ibland vill han också mysa!

Viggo & Qila

Annie utvecklas hela tiden, förstås. Hon ler, skrattar och tjoar, hon griper saker och hon stoppar dem i munnen. Första grabbnäven päls (Lovis) har passerat hennes fingrar och häromdagen drog hon nästan ner en tallrik från bordet. Dags att börja se upp med andra ord… 😉
Nätterna har dock varit rätt oroliga på sista tiden vilket känns för mig… :S En eller ett par nätter med mindre sömn går ju bra, men inte flera på raken. Jag har varit bortskämd hittills med 5-7 timmars sammanhängande sömn per natt, lite plus/minus, men nu är det segt. Lovis låg illa till när hon väckte både mig och bebis 03.30 och ville ut @&!!!§§*!

Lovis och jag har tränat agility tre gånger sen jag skrev sist, två gånger i ridhus och en gång hemma. Det känns som att vi lite börjar hitta formen efter vårt långa uppehåll, skönt. Lovis kan igen sitt stanna kvar och jag är inte heeelt borta i handlingen :) Det blir nog bra i slutändan. Lovis är väldigt lättstyrd, till skillnad mot Ebba i samma ålder, men än har jag inte lärt mig hur hon funkar så det blir väldigt ryckigt och mycket fel. Det är träning ikväll men det är jädrans kallt ute så jag tror jag hoppar över. Jag vill spara på min intensiva hund, ja inte bara på henne utan på min egen stackars kropp också ;D
Häromdagen tränade jag lite lydnad i affärsgallerian och insåg att Lovis kommer att behöva mycket träning i olika miljöer. Hon blir splittrad då det är ny plats och mycket runt om. Inget nytt under solen, men det har gått så jäkla bra på ridhusträningen att jag tagit för givet att ”allt” lossnat liksom… :)

Lovis