Vila i frid Vera

Första gången vi träffades var en dag i juli 2011. Jag och Tina svängde in med bilen på kennel Busligans gård utanför Karlstad, och där satt du i en komposthage på gräsmattan och såg ut som att du väntade på just oss. Syskonen sov.

Du motsvarade alla förväntningar. En positiv, glad och genomsnäll hund. Allt löpte på tills någon gång vårvintern 2012. Då kände jag att träningen inte fungerade, du var ibland på topp, ibland väldigt svårmotiverad och med dålig koncentration. Jag tänkte som man tänker – är det jag som tränare, är det hormoner, är det en unghundsperiod…?

I juni 2012, efter att du varit seg och märklig både på lydnadskurs och MH, fick du din första antibiotikakur. Den följdes direkt av en till av annan sort eftersom du inte blev riktigt bra av den första.
I augusti börjar jag känna igen min hund igen, men i september är du superseg när vi besöker vänner i Linköping. Du piggar på dig igen och i oktober är du riktigt pigg.
I november åker vi till Danmark på utställning. Efter att vi kommit hem misstänks kennelhosta eftersom du hostar och harklar. Ingen kennelhosta men riktigt fula tonsiller. Antibiotikakur igen. I december mår du bättre igen.

I januari 2013 görs en gastroskopi på Albano eftersom jag är fundersam på om det är magen som spökar. En lindrig akut gastrit påvisas – inget som ska göra att du mår som du gör. Du mår lite bättre en tid, lite till och från, men i april börjar du igen bli riktigt seg och märklig. Uppfödare Christina föreslår ett besök hos fysioterapeut och vi besöker Jessica Pelz i Vallentuna. Hon noterar att Vera är ojämnt musklad och smärta i ländryggen. Remitterar till ortoped Ole Frykman. I maj besöker vi Ole, som på röntgen påvisar skärpningar på två kotor samt ojämn täthet i IS-leden. Ole menar att skärpningarna ska gå att hålla i ordning med rätt träning och ordinerar rehab. Konsekvenserna av IS-leden kan han inte säga så mycket om där och då. Du blir ordinerad rehab samt Onsior (smärtstillande och inflammationshämmande). I slutet av maj åker vi på utställningshelg till Raumo, du är superseg och besvärad hela helgen. Onsioren som vi sätter in efter helgen verkar inte ha effekt. Under sommaren rehabar vi. Blodprov tas som påvisar antikroppar mot anaplasmos. I augusti åker vi på utställningsresa igen, du är igen seg och slö. Tar nytt anaplasmosblodprov, värdena är inte speciellt höga och veterinären menar att det inte är något att behandla. I mitten av september är vi på återbesök hos fysioterapeuten, du har inte svarat på rehab som du borde och är öm i hela ena sidan. Beslutar om återbesök hos Ole vilket sker i oktober 2013. Då är du bättre och inte speciellt öm. Fortsätter med rehab under vintern och där mår du ganska bra.

Vi tränar en del och i mars 2014 vågar jag mig på att anmäla dig till BH-prov. När vi går det i början av april kan jag märka att du långsamt börjat bli sämre igen. Du är inte riktigt dig själv och när vi åker på lydnadshelg till Strängnäs vill du inte alls. Jag pratar med fysioterapeuten som rekommenderar att kolla anaplasmos hos Ylva Trygger i Stockholm, hon ska vara duktig på fästingburna sjukdomar. I mitten av maj träffar vi henne och konstaterar att du har all typiska symptom på anaplasmos. Hon ger ingen god prognos men vi sätter in en lång antibiotikakur i kombination med Rimadyl (smärtstillande). I slutet av maj piggnar du i lite, är relativt ok över sommaren men inte helt fullt ut. I augusti provar jag minska antibiotikan men du blir genast sämre. I oktober i år vill jag få en second opinion och försäkra mig om att vi inte missar något i tron att det är anaplasmos. Min veterinär hemma är positiv men efter undersökning, blodprov och test att höja smärtstillande utan resultat har hon inte så mycket mer att komma med. Jag är också i kontakt med Ylva Trygger som bara kan konstatera att du inte svarar på behandlingen.
Under de två sista veckorna här i oktober-november börjar du bli ännu tröttare än förut, både inomhus och på promenader. Dina slemhinnor i munnen lyser vita efter minsta fysisk ansträngning. Du kommer inte för att bli klappad speciellt ofta och kryper inte upp med oss i soffan utan går undan och lägger dig, ofta i ett annat rum. Du beter dig märkligt mot främmande på kontoret – går morrande undan och lägger dig under skrivbordet – vår mjuka sociala Vera? Du är lättirriterad och blir ofta arg på Waiko, utan att han egentligen är direkt stökig. Du ryker ihop med Vixen och orsakar henne två hål. När du gör utfall mot Annie i situationer du normalt inte skulle blinka i börjar vi prata om att något måste göras. Jag pratar med min veterinär igen och jag kontaktar Ylva Trygger igen. Ingen har några förslag. Du går på en medicin som inte hjälper, du blir stadigt sämre och vi kan inte hjälpa dig. Under de senaste 2,5 åren har du varit riktigt pigg ca 4-5 månader totalt. Vi bestämmer oss för att ge upp.

Jag pratar med veterinär nummer tre på en vecka, förklarar läget, och ber henne komma hem till oss för att låta dig somna in. Som ett sista rop på hjälp kontaktar jag ortoped Ole Frykman för att utesluta att något skulle kunna bero på ryggen (IS-leden) och kanske vara möjligt att åtgärdas. Ole är fantastiskt vänlig och sympatisk och förklarar att han tycker att jag tar rätt beslut. Du har inte ett fullgott liv med de symptom du har. Din rygg har en svaghet som troligen påverkar dig, men exakt diagnos vad som orsakar vad är inte möjlig att ställa.

Igår kväll fick du somna in i vårt kök här hemma. Efteråt bar jag ut dig i trädgården och begravde dig under äppelträden. Tände en lykta som brunnit hela natten. Annie lade ner en pärla på din grav

Åh, älskade Vera, hur blev det så här? Varför, varför, varför?

vera5vera52

Fortsatt ovisshet

Här lever vi i fortsatt ovisshet.

Jag har gjort ett såkallat synachtentest, belastning av binjurarna, samt tagit ett antal blodprover. Svaren skulle ta 10 dagar att få, så jag får ge mig till tåls nån vecka till. Har mått bättre nu och även trappat ut kortisonet helt – peppar, peppar så har det funkat. Helt bra mår jag absolut inte men skillnaden är så stor så jag emellanåt känner mig helt euforisk :)

Vera har ätit en hög dos Rimadyl (i kombination med antibiotikan) i dryga två veckor utan att jag har märkt någon större skillnad. Denna vecka är hon till och med mer ur gängorna än vanligt. Vera som är vänligheten och mjukheten själv reagerade väldigt på en man som besökte kontoret, gick undan och morrade och lade sig under skrivbordet. Mannen var hundmänniska och de två andra älskade honom. Vera har flera gånger under veckan också blivit arg och rykt på främst Waiko, utan att han egentligen gjort så mycket. Hon verkar väldigt känslig och lättstött.
Veterinären ringde idag och vi diskuterade ganska länge. Hon menade att antingen är det så att Vera inte har ont, eftersom hon inte reagerar på Rimadylen, eller så har hon så ont att det inte hjälper. Vi provar ta bort Rimadylen nu, och händer inget så tar vi bort antibiotikan om en vecka. Fortsättningen är oviss, några tankar finns men veterinären erkände att det här är svårt. :(

vera51

waiko25vixen36

Väntan

Pratade med veterinären igår, Veras provsvar hade kommit och kortisolvärdena var bra. Hon ser helt ok ut vad gäller värdena för vita blodkroppar också. Vi provar nu med att höja på Rimadylen (smärtstillande) rejält för att se vad som händer, samtidigt som veterinären grunnar vidare.

Själv har jag äntligen fått tid till endokrinologen på sjukhuset – tisdag 21.10 ska jag dit. Håller på och trappar ner kortisondosen efter förra veckans boostning och det är inte så kul. I förrgår mådde jag riktigt dåligt och var extremt yr hela förmiddagen. Var tvungen att sätta mig och vila i skobutiken. Låg på soffan hemma sen och undrade om jag skulle svimma liggande. Läser på internet fast jag kanske inte borde och blir fundersam. Addisons sjukdom kanske, men frågan är vad det beror på. Jaja, jag får ge mig till tåls till tisdag. Håll tummarna för att det blir ett bra läkarbesök!

Vixen är utlånad till Tina pga löp, och nu är Hector här några dagar på höstlov.

Hector

Hector

waiko22

Waiko

waikovera03

Waiko & Vera

Waiko

Waiko

(Ny) utredning av Vera

Vera blir inte bättre av antibiotikan och jag börjar bli uppgiven, som jag skrev senast. Jag har därför bestämt mig för att starta upp en utredning för att se om något annat än/inte bara anaplasmosen kan vara fel med henne. Idag var vi på Smådjurskliniken och träffade Rosi, där vi gick igenom både historik och nutid. Rosi har lite funderingar och vi ska prova några olika alternativ. Eftersom Vera är stresskänslig började vi idag med dels en vanlig blodbild men också kontroll av kortisolhalt i blodet – vilket känns bekant för matte som själv utreds för kortisolbrist just nu. En ACTH (belastning av binjurarna) gjordes. Provsvaren som kunde analyseras på kliniken såg OK ut, men kortisolet får vi vänta på till nästa vecka.

Det känns bra att ta tag i det här, även om vi i slutändan kanske hamnar på att det de facto är anaplasmos som är trolig orsak till Veras mående.

Själv mår jag skräp. Har en rejäl kortisolbrist och boostar kortison just nu. Är jättebesviken då jag i morgon lördag skulle åka på valpträff till Uppsala, men får avboka pga måendet. Orsaken till kortisolbristen är inte klarlagd men jag hoppas utredning ska ta fart nu. Har haft tur i oturen att ramla in hos en pensionerad specialist i inre medicin, en av Ålands kanske mest erfarna läkare. Han har tagit mig under sina vingar och det är jag väldigt glad för. Alla borde få ha en sån läkare.

vera50

Blä.

Inte så uppåt just nu. Jag mår inget vidare, lång historia om att sluta med en medicin, i korthet så har jag haft huvudvärk i 9 dagar nu varav de sista två dygnen hela tiden. Ska till läkare i morgon.
Vera mår heller inget vidare. Eller ja, allt är relativt. Tillräckligt bra för att t.ex. elegant hoppa över staketet och jaga rådjur, men annars har hon blivit sämre. Har nu satt in smärtstillande, Rimadyl, på nytt, så får vi se hur hon svarar på det. Jag börjar bli uppgiven.

vera49

 

Vera – 16 veckor på antibiotika

Vera har nu gått på antibiotika i 16 veckor. Rimadylen, dvs smärtstillande, provade jag sluta med för 4 veckor sedan, vilket har fungerat utan några dippar i mående. Provade minska antibiotikadosen nån vecka senare men tyckte att jag genast märkte en försämring. Nu är Vera tillbaka på ursprungsdosen antibiotika och har i stort sett tagit igen försämringen. Allt detta är enligt instruktioner från veterinär Ylva Trygger.

Mår Vera bra då? Nja. Jag tycker hon ligger rätt stadigt på ca 85% av sig själv, ibland upp mot 90%, ibland 80%. Vera busar med de andra hundarna, är hon lös kan hon röja rejält, hon vill följa med på promenader och andra aktiviteter, hon blir glad då det kommer folk hit, hon äter som hon ska, pälsen glänser, ögonen är klara och fina… men. Vera blir fort trött, hon vilar mycket, hennes tandkött är emellanåt nästan vitt, hon drar sig undan lite, verkar typ deprimerad? På koppelpromenader sätter hon ner huvudet och GÅR. Rakt fram, stadigt dragande. Stannar vi sätter hon sig i färdriktningen. Hon tar ingen kontakt, lyder motvilligt, vill inte ha godis. Avstängd liksom.

Det är ett jävla otyg det här med fästingar. Mina hundar har just nu gift invärtes i form av Bravecto och gift utvärtes i form av Bayvantic. Klokt? Jag vet inte. Ser jag på Vera så är det klokt. Tänker jag på en bekant som nyligen fått ta bort en ettårig hund pga anaplasmos så är det klokt. Tänker jag på att det är gifter som påverkar hundarnas kroppar, min kropp, barnets kropp, naturen, ja då är det helt galet. Pest eller kolera? ”Bara” att välja.

vera48

Hur mår Vera?

Vi njuter av sommarledighet och är mest ute i skärgården på stugan. Vera har ätit antibiotika i drygt 8 veckor nu, och smärtstillande i drygt 6 veckor. Hon är vad jag skulle beskriva som ungefär 85% av sig själv. Ibland på senare tid har hon haft toppar då hon varit riktigt pigg, uppåt 90% av sig själv. För en oinvigd verkar hon nog frisk och alert – när hon tar sina springrundor ser hon allt annat än sjuk ut… 😛 Men den som känner henne eller vet hur kelpies brukar vara märker nog att allt inte är som det ska. Det jag själv tycker är tydligt nu är hur påverkad hon blir av minsta aktivitet och att hon har tufft med återhämtningen. Värmen tar extra hårt. Efter promenader eller bus och lek är hon väldigt flåsig och trött och tandkött/slemhinnor lyser vita.

Veras symptom anaplasmos

Vera har nu ätit antibiotika i drygt två veckor utan nämnvärd förbättring. Kanske hon är lite, lite piggare, mest i form av att hon ”blänker till” ibland i form av ett litet lekutbrott eller liknande. Vi har nu satt in Rimadyl (smärtstillande) som ytterligare hjälp.

Flera har frågat om hur Veras sjukdom yttrar sig så jag tänkte skriva lite om hennes symptom.

När Vera är pigg så är hon en ganska typisk ung kelpie. Hon busar mer än gärna med andra hundar,  speciellt Vixen.  I de fallen är det Vixen som tröttnar först, trots att hon är yngst. Hemma märks Vera mycket, hon kommer med grejer och vill leka, hon drar igång Vixen för bus, hon tigger mat så fort tillfälle bjuds, hon tuggar sönder saker…
I träning så är hon kontaktsökande, kampar och leker gärna, kommer tillbaka med grejer man kastar och vill leka mer, utför moment snabbt och intensivt, stjäl grejer ur fickor och väskor.

När Vera inte mår bra är hon som en gammal hund. Hon blir glad när folk och andra hundar kommer, busar gärna men bara en stund. Hon sover/vilar mycket och man märker inte så mycket av henne inomhus. Inbjuder sällan eller aldrig till lek, vare sig med mig eller Vixen.  Är lugn i olika situationer och lägger sig snabbt och vilar. Vera går med på promenader utan problem, det jag har märkt är att hon är väldigt okontaktbar när hon går kopplad, något jag inte kommit tillrätta med. Tror att det har att göra  med värken.
I träning är hon okoncentrerad och ”tittig” på allt utom mig. Hon leker pliktskyldigast korta stunder, utan engagemang, men tappar snabbt intresset. Hon gör moment men utan geist och jag får tjata mycket. Att få henne att erbjuda beteenden är nästan  hopplöst och ingen belöning är bra nog för att pigga upp henne. En träningskompis beskrev Vera som ”lite frånvarande”.  Själv skulle jag nog säga ”mycket frånvarande”.

Flera veterinärer har sagt att om jag inte tränade med min hund och inte var så observant så hade nog ingen märkt att Vera var sjuk. Hennes sjuka perioder smyger sig på och i och med att hon inte visar tydliga symptom som hälta, uppenbar stelhet etc så märker man inte riktigt när det kommer. Hon ger intryck av att vara en ovanligt lugn kelpie helt enkelt. Ser pigg och alert ut, har glansig och fin päls och en normal kropp i helt ok skick.

Jag trodde verkligen att vi hade löst problemet när vi upptäckte ryggproblemen men så var det ju inte. Nu får vi se hur det går med antibiotikan och smärtlindringen.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA
Goda nyheter är i alla fall att det fötts 8 st kelpievalpar på kennel Meringa, 3 hanar och 5 tikar! Fantastiskt kul att den frusna sperman från Chip äntligen kommit till användning och att det blev en hel bunt med valpar :) Dessutom väntar vi spänt på om det blir valpar efter Chip även hos kennel Busligan, då med Veras mamma Tira.
Jag planerar att åka och titta på Chips och Vizzlas valpar efter midsommar <3

 

 

Veras diagnos: anaplasmos

För ett par veckor sedan lät jag ta blodprover för fästingburet på Vera, eftersom hon inte varit i form alls. Blodprovet för anaplasmos visade på titrar 1:80. Tidigare prover, i somras och höstas, visade 1:80 resp 1:40. Eftersom titrarna då sjunkit beslöts att inte behandla (1:40 är ”gränsvärdet” för anaplasmosinfektion). Inga höga värden, men dock påvisat att hon har anaplasmos i kroppen.

Jag beslöt mig för att ta kontakt med Ylva Trygger, en veterinär i Stockholm som är duktig på fästingburna sjukdomar. Fysioterapeut Jessica Pelz har tipsat om henne.

Igår åkte jag och Vera till Stockholm för att träffa Ylva. Som underlag hade jag journalutdrag, en sammanställning från Jessica samt ett kort sammandrag jag gjort själv. Väl där gjorde Ylva en palpation av Vera och kunde genast konstatera att Vera hade ont på de punkter som är typiska då hundar har fästingburna sjukdomar. Friska hundar reagerar inte alls på palpation på dessa ställen. Hon nämnde också bleka slemhinnor, förstorade lymfknutor på hela kroppen och att Vera är stel i kroppen. Ylva menade att Vera har riktigt ont och hon sade att om Vera varit av en mindre smärttålig ras hade jag nog nästan fått bära in henne på kliniken :/

I korthet så har Vera fått rätt antibiotika tidigare (vid första veterinärbesöket gällande trötthet i juni 2012), vilket sattes in eftersom blodbilden tydde på fästingburna sjukdomar. Vera svarade bra på ab:n men eftersom borrelia- och anaplasmosblodproven var negativa så fortsattes inte kuren. Med facit i hand känns det minst sagt surt eftersom vi kanske hade kunnat få bukt med eländet då.
I stället har allt möjligt annat undersökts och många gånger har jag känt att jag inte riktigt blir trodd, att jag skulle inbilla mig att hunden mår dåligt.

Vera har alltså gått med anaplasmos i drygt två år. Prognosen för att tillfriskna från långvarig obehandlad anaplasmos är dålig.

I sammanställningen jag gjort kan jag se att Vera under de här två åren varit riktigt, riktigt pigg kanske totalt 4-5 månader, utspritt. :(

Det som nu görs är att Vera fått påbörja en antibiotikakur som förmodligen blir långvarig. Efter tre veckor ska Ylva och jag stämma av hur Vera svarat på antibiotikan och ev. sätts Rimadyl som smärtstillande.

Som jag förstår det skulle antibiotikakuren för att få bukt med långvarig anaplasmos behöva vara närmare ett halvår, men det som kommer emot är risken för antibiotikaresistens. Normalt är att försöka avbryta antibiotikakuren då hunden mår bra, för att på nytt sätta in antibiotika om/när den blir dålig igen. Problemet är att för varje antibiotikakur så blir effekten sämre. Anaplasmos är ingen snäll sjukdom och långvarigt obehandlad hos hund, så den blir kronisk, leder den ofta till ett kortare liv.

Diagnosen var väntad och att pensionera Vera har jag funderat på länge, så besöket hos Ylva var inte på något sätt chockerande. Ändå blev jag så himla ledsen.  Allt blev så definitivt. Tårarna föll när jag gick från kliniken och på tunnelbanan till Mörby Centrum där jag hade bilen.

Jag önskar av hela mitt hjärta att Vera ska må bra. Det är det viktigaste. Därför får hon från och med nu bli sjukpensionär vilket bl.a. innebär att

  • Vera kommer att få träna roliga saker när hon vill och mår bra, men tävlingskarriären lägger vi på hyllan.
  • Vera kommer att få stanna hemma så mycket det är möjligt, eftersom Vera inte mått bra av längre resor med övernattningar .

 

 

 

 

 

 

Roligheter på gång, men…

Njuter av påsk och vår och ser fram emot nästa vecka, för då blir det nästan bara roligheter… På tisdag åker jag till Strängnäs för att vara på tävlingslydnadskurs för Heidi Billkvam hos Canis Sörmland i tre dagar, sen hem och vila en dag och så kommer goa Maria Rick på besök över helgen. Det är lydnadsprov på hemmaplan och Vera är anmäld.

Det tråkiga är att Vera inte varit riktigt kry på ett tag. Det kommer krypande så det är svårt att avgöra om hon faktiskt mår dåligt eller inte. Men nu är hon lite låg, trött och inte riktigt träningsengagerad. Dessutom öm i ryggen. Felet är mitt då jag har slarvat med fysträningen och massagen en tid. :(

För mig är det viktigast att snabbast möjligt få henne i skick igen och att hon mår bra då vi ska gå kurs. Mår hon bra går vi kanske lydnadsprov, men är hon inte bra så struntar vi självklart i det. Koppelpromenader, blåbärsskritt, viktmanschetter och massage, allt i väl vald blandning, kör vi på med och hoppas hon snart är i form igen.

Nu är Veras mamma, Busligans Tiramisu ”Tira”, också inseminerad med Goodwill Limelight ”Chip”. Superspännande! :)