Vila i frid Vera

Första gången vi träffades var en dag i juli 2011. Jag och Tina svängde in med bilen på kennel Busligans gård utanför Karlstad, och där satt du i en komposthage på gräsmattan och såg ut som att du väntade på just oss. Syskonen sov.

Du motsvarade alla förväntningar. En positiv, glad och genomsnäll hund. Allt löpte på tills någon gång vårvintern 2012. Då kände jag att träningen inte fungerade, du var ibland på topp, ibland väldigt svårmotiverad och med dålig koncentration. Jag tänkte som man tänker – är det jag som tränare, är det hormoner, är det en unghundsperiod…?

I juni 2012, efter att du varit seg och märklig både på lydnadskurs och MH, fick du din första antibiotikakur. Den följdes direkt av en till av annan sort eftersom du inte blev riktigt bra av den första.
I augusti börjar jag känna igen min hund igen, men i september är du superseg när vi besöker vänner i Linköping. Du piggar på dig igen och i oktober är du riktigt pigg.
I november åker vi till Danmark på utställning. Efter att vi kommit hem misstänks kennelhosta eftersom du hostar och harklar. Ingen kennelhosta men riktigt fula tonsiller. Antibiotikakur igen. I december mår du bättre igen.

I januari 2013 görs en gastroskopi på Albano eftersom jag är fundersam på om det är magen som spökar. En lindrig akut gastrit påvisas – inget som ska göra att du mår som du gör. Du mår lite bättre en tid, lite till och från, men i april börjar du igen bli riktigt seg och märklig. Uppfödare Christina föreslår ett besök hos fysioterapeut och vi besöker Jessica Pelz i Vallentuna. Hon noterar att Vera är ojämnt musklad och smärta i ländryggen. Remitterar till ortoped Ole Frykman. I maj besöker vi Ole, som på röntgen påvisar skärpningar på två kotor samt ojämn täthet i IS-leden. Ole menar att skärpningarna ska gå att hålla i ordning med rätt träning och ordinerar rehab. Konsekvenserna av IS-leden kan han inte säga så mycket om där och då. Du blir ordinerad rehab samt Onsior (smärtstillande och inflammationshämmande). I slutet av maj åker vi på utställningshelg till Raumo, du är superseg och besvärad hela helgen. Onsioren som vi sätter in efter helgen verkar inte ha effekt. Under sommaren rehabar vi. Blodprov tas som påvisar antikroppar mot anaplasmos. I augusti åker vi på utställningsresa igen, du är igen seg och slö. Tar nytt anaplasmosblodprov, värdena är inte speciellt höga och veterinären menar att det inte är något att behandla. I mitten av september är vi på återbesök hos fysioterapeuten, du har inte svarat på rehab som du borde och är öm i hela ena sidan. Beslutar om återbesök hos Ole vilket sker i oktober 2013. Då är du bättre och inte speciellt öm. Fortsätter med rehab under vintern och där mår du ganska bra.

Vi tränar en del och i mars 2014 vågar jag mig på att anmäla dig till BH-prov. När vi går det i början av april kan jag märka att du långsamt börjat bli sämre igen. Du är inte riktigt dig själv och när vi åker på lydnadshelg till Strängnäs vill du inte alls. Jag pratar med fysioterapeuten som rekommenderar att kolla anaplasmos hos Ylva Trygger i Stockholm, hon ska vara duktig på fästingburna sjukdomar. I mitten av maj träffar vi henne och konstaterar att du har all typiska symptom på anaplasmos. Hon ger ingen god prognos men vi sätter in en lång antibiotikakur i kombination med Rimadyl (smärtstillande). I slutet av maj piggnar du i lite, är relativt ok över sommaren men inte helt fullt ut. I augusti provar jag minska antibiotikan men du blir genast sämre. I oktober i år vill jag få en second opinion och försäkra mig om att vi inte missar något i tron att det är anaplasmos. Min veterinär hemma är positiv men efter undersökning, blodprov och test att höja smärtstillande utan resultat har hon inte så mycket mer att komma med. Jag är också i kontakt med Ylva Trygger som bara kan konstatera att du inte svarar på behandlingen.
Under de två sista veckorna här i oktober-november börjar du bli ännu tröttare än förut, både inomhus och på promenader. Dina slemhinnor i munnen lyser vita efter minsta fysisk ansträngning. Du kommer inte för att bli klappad speciellt ofta och kryper inte upp med oss i soffan utan går undan och lägger dig, ofta i ett annat rum. Du beter dig märkligt mot främmande på kontoret – går morrande undan och lägger dig under skrivbordet – vår mjuka sociala Vera? Du är lättirriterad och blir ofta arg på Waiko, utan att han egentligen är direkt stökig. Du ryker ihop med Vixen och orsakar henne två hål. När du gör utfall mot Annie i situationer du normalt inte skulle blinka i börjar vi prata om att något måste göras. Jag pratar med min veterinär igen och jag kontaktar Ylva Trygger igen. Ingen har några förslag. Du går på en medicin som inte hjälper, du blir stadigt sämre och vi kan inte hjälpa dig. Under de senaste 2,5 åren har du varit riktigt pigg ca 4-5 månader totalt. Vi bestämmer oss för att ge upp.

Jag pratar med veterinär nummer tre på en vecka, förklarar läget, och ber henne komma hem till oss för att låta dig somna in. Som ett sista rop på hjälp kontaktar jag ortoped Ole Frykman för att utesluta att något skulle kunna bero på ryggen (IS-leden) och kanske vara möjligt att åtgärdas. Ole är fantastiskt vänlig och sympatisk och förklarar att han tycker att jag tar rätt beslut. Du har inte ett fullgott liv med de symptom du har. Din rygg har en svaghet som troligen påverkar dig, men exakt diagnos vad som orsakar vad är inte möjlig att ställa.

Igår kväll fick du somna in i vårt kök här hemma. Efteråt bar jag ut dig i trädgården och begravde dig under äppelträden. Tände en lykta som brunnit hela natten. Annie lade ner en pärla på din grav

Åh, älskade Vera, hur blev det så här? Varför, varför, varför?

vera5vera52

Fortsatt ovisshet

Här lever vi i fortsatt ovisshet.

Jag har gjort ett såkallat synachtentest, belastning av binjurarna, samt tagit ett antal blodprover. Svaren skulle ta 10 dagar att få, så jag får ge mig till tåls nån vecka till. Har mått bättre nu och även trappat ut kortisonet helt – peppar, peppar så har det funkat. Helt bra mår jag absolut inte men skillnaden är så stor så jag emellanåt känner mig helt euforisk :)

Vera har ätit en hög dos Rimadyl (i kombination med antibiotikan) i dryga två veckor utan att jag har märkt någon större skillnad. Denna vecka är hon till och med mer ur gängorna än vanligt. Vera som är vänligheten och mjukheten själv reagerade väldigt på en man som besökte kontoret, gick undan och morrade och lade sig under skrivbordet. Mannen var hundmänniska och de två andra älskade honom. Vera har flera gånger under veckan också blivit arg och rykt på främst Waiko, utan att han egentligen gjort så mycket. Hon verkar väldigt känslig och lättstött.
Veterinären ringde idag och vi diskuterade ganska länge. Hon menade att antingen är det så att Vera inte har ont, eftersom hon inte reagerar på Rimadylen, eller så har hon så ont att det inte hjälper. Vi provar ta bort Rimadylen nu, och händer inget så tar vi bort antibiotikan om en vecka. Fortsättningen är oviss, några tankar finns men veterinären erkände att det här är svårt. :(

vera51

waiko25vixen36

Väntan

Pratade med veterinären igår, Veras provsvar hade kommit och kortisolvärdena var bra. Hon ser helt ok ut vad gäller värdena för vita blodkroppar också. Vi provar nu med att höja på Rimadylen (smärtstillande) rejält för att se vad som händer, samtidigt som veterinären grunnar vidare.

Själv har jag äntligen fått tid till endokrinologen på sjukhuset – tisdag 21.10 ska jag dit. Håller på och trappar ner kortisondosen efter förra veckans boostning och det är inte så kul. I förrgår mådde jag riktigt dåligt och var extremt yr hela förmiddagen. Var tvungen att sätta mig och vila i skobutiken. Låg på soffan hemma sen och undrade om jag skulle svimma liggande. Läser på internet fast jag kanske inte borde och blir fundersam. Addisons sjukdom kanske, men frågan är vad det beror på. Jaja, jag får ge mig till tåls till tisdag. Håll tummarna för att det blir ett bra läkarbesök!

Vixen är utlånad till Tina pga löp, och nu är Hector här några dagar på höstlov.

Hector

Hector

waiko22

Waiko

waikovera03

Waiko & Vera

Waiko

Waiko

(Ny) utredning av Vera

Vera blir inte bättre av antibiotikan och jag börjar bli uppgiven, som jag skrev senast. Jag har därför bestämt mig för att starta upp en utredning för att se om något annat än/inte bara anaplasmosen kan vara fel med henne. Idag var vi på Smådjurskliniken och träffade Rosi, där vi gick igenom både historik och nutid. Rosi har lite funderingar och vi ska prova några olika alternativ. Eftersom Vera är stresskänslig började vi idag med dels en vanlig blodbild men också kontroll av kortisolhalt i blodet – vilket känns bekant för matte som själv utreds för kortisolbrist just nu. En ACTH (belastning av binjurarna) gjordes. Provsvaren som kunde analyseras på kliniken såg OK ut, men kortisolet får vi vänta på till nästa vecka.

Det känns bra att ta tag i det här, även om vi i slutändan kanske hamnar på att det de facto är anaplasmos som är trolig orsak till Veras mående.

Själv mår jag skräp. Har en rejäl kortisolbrist och boostar kortison just nu. Är jättebesviken då jag i morgon lördag skulle åka på valpträff till Uppsala, men får avboka pga måendet. Orsaken till kortisolbristen är inte klarlagd men jag hoppas utredning ska ta fart nu. Har haft tur i oturen att ramla in hos en pensionerad specialist i inre medicin, en av Ålands kanske mest erfarna läkare. Han har tagit mig under sina vingar och det är jag väldigt glad för. Alla borde få ha en sån läkare.

vera50

Lite om Waiko

Inser att jag knappt skrivit något alls om Waiko här i bloggen. Det har blivit desto fler bilder och inlägg på Facebook i stället…

Waiko är en mycket trevlig valp, väldigt lagom. Positiv till det mesta, inga direkta rädslor, nyfiken. Det lilla vi tränat hittills känns bra, han är koncentrerad och intresserad. Gillar både föremål och godis. Han är snäll och glad mot både hundar och människor. I helgen var det hundutställning här på Åland och då fick Waiko följa med och miljöträna lite vilket gick alldeles utmärkt. Positiv attityd kan man säga :)
Jag följer hans syskon och halvsyskon på Facebook och alla verkar nöjda med sina valpar. Känns ju lite extra spännande när jag på sätt och vis är ”farmor” 😉 11 oktober ska några av Waiko och några av syskonen träffas i Uppsala, det ser jag fram emot!

waiko19waiko20

Blä.

Inte så uppåt just nu. Jag mår inget vidare, lång historia om att sluta med en medicin, i korthet så har jag haft huvudvärk i 9 dagar nu varav de sista två dygnen hela tiden. Ska till läkare i morgon.
Vera mår heller inget vidare. Eller ja, allt är relativt. Tillräckligt bra för att t.ex. elegant hoppa över staketet och jaga rådjur, men annars har hon blivit sämre. Har nu satt in smärtstillande, Rimadyl, på nytt, så får vi se hur hon svarar på det. Jag börjar bli uppgiven.

vera49

 

Vera – 16 veckor på antibiotika

Vera har nu gått på antibiotika i 16 veckor. Rimadylen, dvs smärtstillande, provade jag sluta med för 4 veckor sedan, vilket har fungerat utan några dippar i mående. Provade minska antibiotikadosen nån vecka senare men tyckte att jag genast märkte en försämring. Nu är Vera tillbaka på ursprungsdosen antibiotika och har i stort sett tagit igen försämringen. Allt detta är enligt instruktioner från veterinär Ylva Trygger.

Mår Vera bra då? Nja. Jag tycker hon ligger rätt stadigt på ca 85% av sig själv, ibland upp mot 90%, ibland 80%. Vera busar med de andra hundarna, är hon lös kan hon röja rejält, hon vill följa med på promenader och andra aktiviteter, hon blir glad då det kommer folk hit, hon äter som hon ska, pälsen glänser, ögonen är klara och fina… men. Vera blir fort trött, hon vilar mycket, hennes tandkött är emellanåt nästan vitt, hon drar sig undan lite, verkar typ deprimerad? På koppelpromenader sätter hon ner huvudet och GÅR. Rakt fram, stadigt dragande. Stannar vi sätter hon sig i färdriktningen. Hon tar ingen kontakt, lyder motvilligt, vill inte ha godis. Avstängd liksom.

Det är ett jävla otyg det här med fästingar. Mina hundar har just nu gift invärtes i form av Bravecto och gift utvärtes i form av Bayvantic. Klokt? Jag vet inte. Ser jag på Vera så är det klokt. Tänker jag på en bekant som nyligen fått ta bort en ettårig hund pga anaplasmos så är det klokt. Tänker jag på att det är gifter som påverkar hundarnas kroppar, min kropp, barnets kropp, naturen, ja då är det helt galet. Pest eller kolera? ”Bara” att välja.

vera48

Badmys. Eller…?

Åkte idag ner till stranden med barn och hundar för lite badmys. Det gick… sådär. Barnet hamnade på djupt vatten och blev rädd (ingen fara dock), jag tappade fina nyinköpta (begagnade) kameran med dunderobjektivet i berget, stygnen på foten som inte får bli blöta badade, Waiko druttade i från bryggan och tja, den där sanden, den fastnar precis ÖVERALLT. Jag som är uppväxt på klippor där sandstränder är bristvara får lite panik av all sand…

En sak är i alla fall säker – Waiko är en riktig vattenande (kelpie = vattenande på gaeliska). Me like :)

waiko14 waiko15 waiko16 waikoutter1 waikoutter4 waikovera02

 

Meringas Khazad, ”Waiko”!

Många följer mig på Facebook, men för er som inte vet så välkomnar jag härmed australian kelpie Waiko, Meringas Khazad, till familjen! Han hämtades redan  16 juli, men sen har vi haft semester på stugan på Kökar och då haft begränsad datortillgång.

Den är killen är en skön cool typ med en hel del krydda i. Jag är helnöjd så här långt! Även syskonen verkar vara stabila små kelpies.

Här är några bilder på underverket:waiko7waiko9 waiko13 waikovera01Och här i bildgalleriet finns fler fina bilder på Waiko!

Hur mår Vera?

Vi njuter av sommarledighet och är mest ute i skärgården på stugan. Vera har ätit antibiotika i drygt 8 veckor nu, och smärtstillande i drygt 6 veckor. Hon är vad jag skulle beskriva som ungefär 85% av sig själv. Ibland på senare tid har hon haft toppar då hon varit riktigt pigg, uppåt 90% av sig själv. För en oinvigd verkar hon nog frisk och alert – när hon tar sina springrundor ser hon allt annat än sjuk ut… 😛 Men den som känner henne eller vet hur kelpies brukar vara märker nog att allt inte är som det ska. Det jag själv tycker är tydligt nu är hur påverkad hon blir av minsta aktivitet och att hon har tufft med återhämtningen. Värmen tar extra hårt. Efter promenader eller bus och lek är hon väldigt flåsig och trött och tandkött/slemhinnor lyser vita.