Diagnos och behandling!

Hjälp, vad länge sen det är jag har skrivit…

Sedan sist har jag äntligen fått en diagnos och påbörjat behandling. Jag fick efter lite om och men göra magnetröntgen av hjärnan 28.3. Det såg fint ut, inga konstigheter. Min specialist på sjukhuset meddelade resultatet, hade inga idéer just då om hur vi skulle gå vidare och skulle återkomma 10.4. Det gjorde han inte (har fortfarande inte gjort) och jag kände då att det fick vara nog. Det har varit så mycket som bara inte fungerat. Vi beslöt här hemma att kosta vad det kosta vill (har ingen sjukförsäkring), nu fortsätter jag enbart i privat vård hos den läkare som från början upptäckte min kortisolbrist.

Min privatläkare är bl.a. professor, specialist i inre medicin, har forskat inom borrelia, jobbat som överläkare och klinikchef men är nu egentligen pensionerad. Han jobbar lite som privatläkare och nu också som chefsläkare på en nyligen uppstartad borreliaklinik inom privatkliniken. Kanske en av Ålands mest erfarna läkare, jag vet inte. Jag litar i alla fall 100% på honom och är otroligt tacksam att jag ”halkade in” hos honom i höstas då jag gått med huvudvärk i 3 veckor.

28.4 gjorde jag en CRH-belastning. CRH är ett hormon som stimulerar hypofysen så den frisätter ett hormon som heter ACTH. ACTH i sin tur reglerar produktionen av kortisol i binjurarna. Vi har tidigare konstaterat att mina binjurar funkar som de ska genom en ACTH-belastning. CRH-belastningen visade att jag inte producerar tillräckligt med ACTH vilket skapar kortisolbristen. Frågan är varför. Tumörer i hypofysen är vanligaste orsaken, men att det inte handlar om någon (stor) sådan hade vi uteslutit genom magnetröntgen. Nästa steg blev att kontrollera att det inte handlade om någon inflammation eller inflammationssjukdom, så 12.5 gjorde jag ett ryggmärgsvätskeprov. Provet i sig gick jättebra men jag fick den huvudvärk som många får efteråt. En hel vecka i ryggläge på soffan… Usch säger jag bara. Nåja, även detta prov var bra.

Det vi då kan konstatera är att jag har en ojämn, ibland bristfällig, produktion av kortisol, vilket också kallas binjureinsufficiens. Det finns flera varianter av binjureinsufficiens, beroende på orsak. Den första, primär, är Addisons sjukdom som är en autoimmun sjukdom. Sekundär och tertiär är beroende på att binjurarna inte får rätt signaler från hypofysen, och min läkare menar att jag har en tertiär form. Jag blir inte riktigt klok på skillnaden på sekundär och tertiär så jag går inte in djupare på det.

Kortisol är ett livsviktigt hormon. Citerar text från https://kortisolbrist.wordpress.com/kortisolbrist/: ”Kortisol är ett stresshorom, det är kroppens gas och broms. Nivåerna är som högst på morgonen och som lägst på natten. Omsättningen av fett, socker och proteiner styrs alla av kortisolet. Vid påfrestning måste kroppen gasa för att klara av ansträngningen. Kortisol styr även immunförsvaret, samt minskar svullnader vid allergier och insektsbett.Beroende på vad man gör eller vilka påfrestningar som finns på kroppen, varierar kortisolmängden hos en frisk människa. Stressar man på jobbet höjs kortisolnivåerna, lika så om man blir skadad, har feber, får infektioner eller vid adrenalinpåslag. Om det uppstår en akut brist, vid exempelvis feber, skada, operation eller magsjuka, så är det ett livshotande tillstånd.”

Kan man inte producera tillräckligt med kortisol måste man ersätta det med att äta kortison. Jag kommer på obestämd tid att äta en låg dos kortison fördelad på 2-3 ggr/dag. Vid behov, alltså vid fysisk, psykisk eller kemisk stress, ska jag öka dosen.

Vi vet ju inte vad som orsakar min kortisolbrist – det kan vara en liten tumör som inte syns på magnetröntgen, det kan vara något medfött, det kan vara att jag under lång tid ätit antidepressiv medicin mm… men vi kommer inte längre i orsakssökandet just nu.
Om jag inte mår bättre efter en tid på kortison ska vi ytterligare undersöka ev brister i produktion av andra hormon som styrs från hypofysen men vi börjar så här. Eftersom vi inte vet orsaken till bristen så är det också omöjligt att säga om jag kommer att blir frisk eller inte.

Just nu känns det nästan ointressant. Jag har mått så jäkla dåligt så länge (nästan 10 månader!) så det jag fokuserar på nu är att få må bättre. Måendet har gått upp och ner, med några dagar av energi och pigghet, för att sen dala till stark yrsel, illamående, total energilöshet, tinnitus mm i veckotal. Nu, efter drygt två veckor på låg dos kortison, varav ena veckan i sängen däckad av lumbalpunktionshuvudvärk, så har jag sista veckan mått bra. Senaste dagarna trött, men mer ”sömnbristtrött” än sådär totalslut och energilös som jag brukar bli. Jag håller tummarna för att det här ska fungera!!!

Förresten, fotoutmaningen, den rann ut i sanden på grund av bristande deltagarintresse och egen sjukdom. Kanske provar jag igen nästa år? Här kommer ett par vårbilder i alla fall. Det är så fantastiskt underbart ute just nu och jag njuter i stora drag!

annie150526 waiko42

Blä.

Inte så uppåt just nu. Jag mår inget vidare, lång historia om att sluta med en medicin, i korthet så har jag haft huvudvärk i 9 dagar nu varav de sista två dygnen hela tiden. Ska till läkare i morgon.
Vera mår heller inget vidare. Eller ja, allt är relativt. Tillräckligt bra för att t.ex. elegant hoppa över staketet och jaga rådjur, men annars har hon blivit sämre. Har nu satt in smärtstillande, Rimadyl, på nytt, så får vi se hur hon svarar på det. Jag börjar bli uppgiven.

vera49

 

Vera – 16 veckor på antibiotika

Vera har nu gått på antibiotika i 16 veckor. Rimadylen, dvs smärtstillande, provade jag sluta med för 4 veckor sedan, vilket har fungerat utan några dippar i mående. Provade minska antibiotikadosen nån vecka senare men tyckte att jag genast märkte en försämring. Nu är Vera tillbaka på ursprungsdosen antibiotika och har i stort sett tagit igen försämringen. Allt detta är enligt instruktioner från veterinär Ylva Trygger.

Mår Vera bra då? Nja. Jag tycker hon ligger rätt stadigt på ca 85% av sig själv, ibland upp mot 90%, ibland 80%. Vera busar med de andra hundarna, är hon lös kan hon röja rejält, hon vill följa med på promenader och andra aktiviteter, hon blir glad då det kommer folk hit, hon äter som hon ska, pälsen glänser, ögonen är klara och fina… men. Vera blir fort trött, hon vilar mycket, hennes tandkött är emellanåt nästan vitt, hon drar sig undan lite, verkar typ deprimerad? På koppelpromenader sätter hon ner huvudet och GÅR. Rakt fram, stadigt dragande. Stannar vi sätter hon sig i färdriktningen. Hon tar ingen kontakt, lyder motvilligt, vill inte ha godis. Avstängd liksom.

Det är ett jävla otyg det här med fästingar. Mina hundar har just nu gift invärtes i form av Bravecto och gift utvärtes i form av Bayvantic. Klokt? Jag vet inte. Ser jag på Vera så är det klokt. Tänker jag på en bekant som nyligen fått ta bort en ettårig hund pga anaplasmos så är det klokt. Tänker jag på att det är gifter som påverkar hundarnas kroppar, min kropp, barnets kropp, naturen, ja då är det helt galet. Pest eller kolera? ”Bara” att välja.

vera48

Meringas K-valpar/K-litter

Igår åkte jag på snabbvisit till Kungsör för att titta på Meringas K-valpar – äntligen! :) 5 veckor gamla och alldeles, alldeles ljuvliga…

Pics from yesterdays trip to Kungsör to see Meringas puppies from Goodwill Limelight x Meringas Illuin. The puppies are now 5 weeks old and absolutely adorable!

Image
Meringas Khazad
flyttar in hos oss om ca 3v / mine in 3 weeks :)

Image
Meringas Khazad

Image
Meringas Khazad

Image
Meringas Illuin, valparnas mamma / the puppies mummy

Image

Image

Image
Tror det är Khazad / I think it is Khazad

Image

Image

Image

Image

Image

Image
Khazad?

Roligheter på gång, men…

Njuter av påsk och vår och ser fram emot nästa vecka, för då blir det nästan bara roligheter… På tisdag åker jag till Strängnäs för att vara på tävlingslydnadskurs för Heidi Billkvam hos Canis Sörmland i tre dagar, sen hem och vila en dag och så kommer goa Maria Rick på besök över helgen. Det är lydnadsprov på hemmaplan och Vera är anmäld.

Det tråkiga är att Vera inte varit riktigt kry på ett tag. Det kommer krypande så det är svårt att avgöra om hon faktiskt mår dåligt eller inte. Men nu är hon lite låg, trött och inte riktigt träningsengagerad. Dessutom öm i ryggen. Felet är mitt då jag har slarvat med fysträningen och massagen en tid. :(

För mig är det viktigast att snabbast möjligt få henne i skick igen och att hon mår bra då vi ska gå kurs. Mår hon bra går vi kanske lydnadsprov, men är hon inte bra så struntar vi självklart i det. Koppelpromenader, blåbärsskritt, viktmanschetter och massage, allt i väl vald blandning, kör vi på med och hoppas hon snart är i form igen.

Nu är Veras mamma, Busligans Tiramisu ”Tira”, också inseminerad med Goodwill Limelight ”Chip”. Superspännande! :)

BH – jodå!!!

Fick igår kväll reda på att man visst får gå BH-prov med löptik. Så det gjorde vi idag, Vera och jag. Jag var nervös av flera olika orsaker. Främst för att träning med Vera är väldigt beroende av hennes dagsform – skulle hon alls fungera idag? Sedan också för att vi visserligen tränat brukslydnad på senaste tid, men inte kommit helt i hamn med ett helt BH-prov plus överträning. Plus att det här var vår tävlingsdebut – jag har ingen aning än så länge om vilka förberedelser som funkar bäst. Och så stadsdelen där hunden testas under ”promenadliknande” förhållanden med joggare, cyklister, bilist som stannar och frågar om vägen, hundmöten mm. Vera bryr sig inte så mycket men i provanvisningen står det typ att hunden ska gå med ”hängande koppel”, och se det kan inte Vera.

Platsliggningen gick bra, lydnaden var helt OK med en del dubbelkommandon och Vera orkade hela provet. I gruppen i fria följet flippade hon ur eftersom Tina satt på en bänk bredvid, men det gick att rädda. Note-to-self – sätt Tina i bilen nästa tävling :)

Stadsdelen gick sådär, ett evigt stretande, men det blev godkänt. Så nu kan Vera tituleras BH NORDJV Busligans Vera Black, och det är fritt fram att tävla bruks i Finland om vi vill det! :)

Åh, vad jag behövde det här för mitt eget självförtroende också!!! Det är evigheter sedan jag tävlat lydnad eller bruks och det är SÅ skönt att äntligen få göra det! Happy!

Image
foto: Tina Bergman

Veras BH-prov – nähä

JAG tänker inte gå nåt BH-prov. sade Vera och började helt oväntat löpa ikväll. Kvällen före BH-provet. Vår debut i tävlingssammanhang. Vet inte om jag ska skratta eller gråta… Sist hon löpte var början av november och jag räknade med att löpet skulle komma i slutet av april, början av maj. Jaja, inte mycket att göra :) Det kommer fler BH-prov och nu siktar vi väl på lydnadsklass istället då! Vi har lydnadsprov på hemmaplan 26-27.4, då borde hon precis ha löpt klart. Annars får vi väl spana in prov på svenska sidan där det är gott om dem.

Lite putt är jag allt.

Vizzla är inseminerad!

Nu hålls det tummar så man knappt hinner med något annat. Vizzla, Meringas Illuin, inseminerades 20 och 21 mars i Oslo med sperma från Goodwill Limelight. Först har det varit lååång väntan på att Vizzla skulle börja löpa, nu blir det väntan på valpar… Härligt!

Vera är anmäld till BH-prov 4.4 och vi tränar ryckvis inför det. Vädrets makter är generösa och vi har kunnat njuta av barmark länge nu. Vera mår bra och är genomgående pigg, det är så himla roligt!

Lite agility blir det med Vixen. Klurar lite på hur jag ska hitta belöningsknappen och hur jag ska hitta intensiteten i kontaktfältsträningen. I det stora hela går det bra och bara vi blir mer varma i kläderna kommer säkert fart och intensitet att öka. Misstänker att jag får passa upp lite för att det inte ska slå över åt andra hållet småningom… Vixen kan vara en intensiv liten dam.

Jag lät Therese Andersson fotografera mig och hundarna för ett par veckor sedan, hur roligt som helst, här är ett smakprov:

akvixentessiFoto: Therese Andersson

 

2013 blir 2014

Ja, då var det dags för ett nytt år igen. Jag hoppas innerligt att 2014 blir ett bättre år än 2013.

Så här skrev jag inför 2013:
Jag vill fortsätta träna med huvudmål att jag och Vera ska ha kul och hitta teamkänslan. Mina resultatmål är att debutera i lydnadsklass och innan året är slut vara uppflyttade till segrarklass/klass 3. Jag siktar också på att göra tävlingsdebut i agility. Och gå BH-prov, med godkänt resultat förstås. Ställa ut ska vi, och där önskar vi oss ett eller annat finskt cert.
Jag har tänkt vara med på Busliganlägret också i år och hoppas även på någon spännande kurs.

Det finns även andra planer för 2013, jag tror att det kan bli ett riktigt spännande år! Både på privata och arbetsmässiga fronten. Mer om det får följa längre fram… :)

Det blev inte alls som jag tänkt. Jo, ett cert har vi tagit. Men inga tävlingsdebuter, inga priser, och spännande på andra fronter? Nja…

Det blev ett år av undersökningar av Vera som resulterade att jag äntligen fick veta vad som är fel. Fysträning har gjort att hon mår bättre men hon är inte bra.

Privat har mycket handlat om min mamma, som avled 1 juli.

Mina planer på ett rullande hunddagis blev inget, mycket på grund av min privata situation. Det är jag tacksam för idag eftersom jag istället kunna ägna tid och energi åt min mammas sista tid i livet.

I november hade jag min djupaste dip nånsin gällande hunderiet. Jag insåg att jag inte kände nånting för hundträning och föreningsliv överhuvudtaget. Tomt, finito, ingen glöd, ingen motivation, ingenting. Tanken på att lägga allt vad gäller hund åt sidan blev en realitet. Skrämmande, eftersom hundar alltid varit mitt liv, och en stor del av min tid och energi ägnas åt detta. Skrämmande, eftersom större delen av mitt sociala nätverk har med hund att göra.
Orsaken är att de sista åren av mitt hundliv fyllts av kraschade drömmar, inställda planer, en mängd besvikelser och riktiga bedrövelser. Det har hänt positiva saker också, men de överskuggas av allt negativt. Tillsammans med andra sorger i privatlivet så tog det bara stopp.

Nu i december har det känts lite bättre och jag trevar efter små glimtar av träningsglädje som dyker upp.

Vixen har kommit till vår flock i år, och är en positiv energi :)

Men för 2014 sätts inga mål, inga planer görs upp, förväntningarna är lågt ställda. Jag begränsar mig till att önska att året blir bättre…

Gott Nytt År till er alla!

Mer bra nyheter, Vixen 1 år och sköna bilder

Senaste besöket hos fysioterapeut Jessica Pelz var positivt. Båda hundarna kändes mycket bättre och Jessica menade att Vera ska vara i ”normalskick” på sisådär 6 veckor. Vixen är fortfarande lite ojämnt musklad men jag fick lite extra uppgifter att göra med henne. Nästa besök är 16.12 och då är det främst Vixen som ska följas upp… tänk! :)Sen är jag inte helt säker på att Vera är ok smärtmässigt, tycker hon är lite väl lugn inomhus, men jag vet inte. Det är otroligt svårt att säga hur hon mår.

Båda hundarna har löpt nu i okt/nov, trodde aldrig Vixen skulle börja löpa… men det har hon alltså gjort, nästan ett år gammal. För se, idag fyller Vixen 1 år!

Här kommer en bildkavalkad från gårdagens promenad:

Image
Vixen 1 år

Image
Vera

Image
Bus!

Image
Vera

Image
Vera – gillar blicken…

Image
Vera

Image
Mera bus