Våren är här, banne mig

Vi är inte ens i mitten av februari, men våren är absolut här. Ljusare tider och nu ett par ljuvliga soliga varma dagar! Underbart. Sol och värme gör mig gott.

Annars fortsätter väntan som hösten bestått av. Väntan på att sjukvården ska hitta vad som felas mig. Jag mår lite bättre ibland, lite sämre ibland. Det känns som en konstant rödvinsbaksmälla kryddad med astma. Konstant yrsel, energilöshet, tung i huvudet, kroppen orkar ingenting. Jag rasar ofta helt på eftermiddagarna – matt, kallsvettig, illamående, totalt slut. Det enda som hjälper är att jag lägger mig ner och sen tar det allt mellan 20min och några timmar tills jag mår bättre.
Jag promenerar dagligen med hundarna men blir som spaghetti i benen. Kroppen känns som att den går sparlåga, finns inget extra att ta till. Pulsen rusar och jag flåsar som en blåsbälg när jag går upp för trapporna till övervåningen, speciellt nattetid då kroppen varit i vila. Lekte med Waiko på gården och sprang lite häromdagen men jag fick avbryta, jag började hosta som en galning och fick inte luft.
Så här långt har jag enligt min endokrinolog inte sköldkörtelproblem, inte kortisolbrist, ingen överkänslighet mot gluten och inte diabetes. Inga höga TWAR-värden. Inga höga borreliavärden. Har gjort en sömnapnéutredning men det är det inte heller. Gjorde också en lungröntgen men den har jag inte fått svar på ännu (antar – hoppas – att någon skulle ha hört av sig om det var något alarmerande). Gör PEF-mätningar hemma nu som ska lämnas till läkare.
Jag har kontaktat den privatläkare som konstaterade min kortisolbrist i höstas för en second opinion, och han ville ha kortisolprov och ACTH igen vilket jag har lämnat idag. Ska träffa honom när provsvaren är klara och jag hyser ett litet hopp om att han ska ha idéer om hur vi går vidare. Endokrinologen har inte så mycket förslag.

Med solen och vårkänslorna kommer längtan efter hundträning, längtan efter att planera in kurser och läger, utställningar, resor. Men det går inte, för mår jag så här så kan jag inte resa några längre sträckor eller vara borta flera dagar i sträck.
Jag har tre grejer i kalendern i alla fall – MH för Waiko, kennelläger och kelpieläger. Med prioritet i nämnd ordning. Jag SKA på MH:t. Och känner jag mig ens någotsånär så vill jag åka på kennelhelg. Kelpieläger, ja då behöver jag må betydligt bättre än vad jag gör idag.

vixen41waiko30 vixen40 waiko31 waiko32

Varannan Vecka 2015 – nr 3 ”Gammal som gatan”

Gammal skog – så fint det är! Jag har haft lyxen att ha en sån här skog precis utanför tomtgränsen. Perfekt att strosa runt i, lägga spår i, köra uppletande… För att inte tala om hur jag sett Annie leka där i framtiden.
Tyvärr har den här vackra skogen huggits ner i vinter och är nu ersatt av ett kalhygge. Ett litet litet parti finns kvar och där är den här bilden tagen i november.
Trollskog!OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Varannan Vecka 2015 – nr 2 ”Pricken över i”

Pricken över i – bildskatt och släkthistoria! Jag har äntligen tagit tag i min bortgångna mammas fotoalbum och börjat fotografera av hennes bilder. Dels är det roligt att ha dem digitalt, men jag lägger också ut en del foton i en fantastisk Facebookgrupp: Foton från Kökar. OLYMPUS DIGITAL CAMERADen här bilden är ifrån min mormor och morfars bröllop 23.6.1931. Åttiofyra år sedan! Bilden är tagen på trappan till min morfars barndomshem. Huset hade en fantastiskt vacker glasveranda, men allt är tyvärr rivet.

Fotoutmaning Varannan Vecka 2015

Jag har sökt på nätet efter en fotoutmaning för att hålla mitt eget fotograferande igång mer kontinuerligt. Jag hittade mest 365 dagars utmaningar och det känns för tight för mig.  Ett foto varannan vecka skulle kännas mer lagom – sagt och gjort, jag skapade en egen!

Jag har skapat en hemsida för utmaningen, där man kan läsa mer om hur det går till. Man kan delta via blogg, Instagram eller Facebook. Man behöver inte vara något proffs och man gör det för sig själv – det är ingen tävling. Häng med du också!

Jag kommer att lägga upp mina egna foton i utmaningen här i bloggen under kategorin Fotoutmaning 2015.

Året 2014…

… är jag glad att lägga till handlingarna. Året började bra, men den här hösten har varit hemsk. Den har bestått av sjukdom, oro, frustration och sorg. Både gällande tvåbenta och fyrbenta i min närhet.

Några mål eller förväntningar har jag inte på 2015. Jag hoppas bara att jag själv och alla i min närhet får bli/vara friska och sunda <3

family

Vila i frid Vera

Första gången vi träffades var en dag i juli 2011. Jag och Tina svängde in med bilen på kennel Busligans gård utanför Karlstad, och där satt du i en komposthage på gräsmattan och såg ut som att du väntade på just oss. Syskonen sov.

Du motsvarade alla förväntningar. En positiv, glad och genomsnäll hund. Allt löpte på tills någon gång vårvintern 2012. Då kände jag att träningen inte fungerade, du var ibland på topp, ibland väldigt svårmotiverad och med dålig koncentration. Jag tänkte som man tänker – är det jag som tränare, är det hormoner, är det en unghundsperiod…?

I juni 2012, efter att du varit seg och märklig både på lydnadskurs och MH, fick du din första antibiotikakur. Den följdes direkt av en till av annan sort eftersom du inte blev riktigt bra av den första.
I augusti börjar jag känna igen min hund igen, men i september är du superseg när vi besöker vänner i Linköping. Du piggar på dig igen och i oktober är du riktigt pigg.
I november åker vi till Danmark på utställning. Efter att vi kommit hem misstänks kennelhosta eftersom du hostar och harklar. Ingen kennelhosta men riktigt fula tonsiller. Antibiotikakur igen. I december mår du bättre igen.

I januari 2013 görs en gastroskopi på Albano eftersom jag är fundersam på om det är magen som spökar. En lindrig akut gastrit påvisas – inget som ska göra att du mår som du gör. Du mår lite bättre en tid, lite till och från, men i april börjar du igen bli riktigt seg och märklig. Uppfödare Christina föreslår ett besök hos fysioterapeut och vi besöker Jessica Pelz i Vallentuna. Hon noterar att Vera är ojämnt musklad och smärta i ländryggen. Remitterar till ortoped Ole Frykman. I maj besöker vi Ole, som på röntgen påvisar skärpningar på två kotor samt ojämn täthet i IS-leden. Ole menar att skärpningarna ska gå att hålla i ordning med rätt träning och ordinerar rehab. Konsekvenserna av IS-leden kan han inte säga så mycket om där och då. Du blir ordinerad rehab samt Onsior (smärtstillande och inflammationshämmande). I slutet av maj åker vi på utställningshelg till Raumo, du är superseg och besvärad hela helgen. Onsioren som vi sätter in efter helgen verkar inte ha effekt. Under sommaren rehabar vi. Blodprov tas som påvisar antikroppar mot anaplasmos. I augusti åker vi på utställningsresa igen, du är igen seg och slö. Tar nytt anaplasmosblodprov, värdena är inte speciellt höga och veterinären menar att det inte är något att behandla. I mitten av september är vi på återbesök hos fysioterapeuten, du har inte svarat på rehab som du borde och är öm i hela ena sidan. Beslutar om återbesök hos Ole vilket sker i oktober 2013. Då är du bättre och inte speciellt öm. Fortsätter med rehab under vintern och där mår du ganska bra.

Vi tränar en del och i mars 2014 vågar jag mig på att anmäla dig till BH-prov. När vi går det i början av april kan jag märka att du långsamt börjat bli sämre igen. Du är inte riktigt dig själv och när vi åker på lydnadshelg till Strängnäs vill du inte alls. Jag pratar med fysioterapeuten som rekommenderar att kolla anaplasmos hos Ylva Trygger i Stockholm, hon ska vara duktig på fästingburna sjukdomar. I mitten av maj träffar vi henne och konstaterar att du har all typiska symptom på anaplasmos. Hon ger ingen god prognos men vi sätter in en lång antibiotikakur i kombination med Rimadyl (smärtstillande). I slutet av maj piggnar du i lite, är relativt ok över sommaren men inte helt fullt ut. I augusti provar jag minska antibiotikan men du blir genast sämre. I oktober i år vill jag få en second opinion och försäkra mig om att vi inte missar något i tron att det är anaplasmos. Min veterinär hemma är positiv men efter undersökning, blodprov och test att höja smärtstillande utan resultat har hon inte så mycket mer att komma med. Jag är också i kontakt med Ylva Trygger som bara kan konstatera att du inte svarar på behandlingen.
Under de två sista veckorna här i oktober-november börjar du bli ännu tröttare än förut, både inomhus och på promenader. Dina slemhinnor i munnen lyser vita efter minsta fysisk ansträngning. Du kommer inte för att bli klappad speciellt ofta och kryper inte upp med oss i soffan utan går undan och lägger dig, ofta i ett annat rum. Du beter dig märkligt mot främmande på kontoret – går morrande undan och lägger dig under skrivbordet – vår mjuka sociala Vera? Du är lättirriterad och blir ofta arg på Waiko, utan att han egentligen är direkt stökig. Du ryker ihop med Vixen och orsakar henne två hål. När du gör utfall mot Annie i situationer du normalt inte skulle blinka i börjar vi prata om att något måste göras. Jag pratar med min veterinär igen och jag kontaktar Ylva Trygger igen. Ingen har några förslag. Du går på en medicin som inte hjälper, du blir stadigt sämre och vi kan inte hjälpa dig. Under de senaste 2,5 åren har du varit riktigt pigg ca 4-5 månader totalt. Vi bestämmer oss för att ge upp.

Jag pratar med veterinär nummer tre på en vecka, förklarar läget, och ber henne komma hem till oss för att låta dig somna in. Som ett sista rop på hjälp kontaktar jag ortoped Ole Frykman för att utesluta att något skulle kunna bero på ryggen (IS-leden) och kanske vara möjligt att åtgärdas. Ole är fantastiskt vänlig och sympatisk och förklarar att han tycker att jag tar rätt beslut. Du har inte ett fullgott liv med de symptom du har. Din rygg har en svaghet som troligen påverkar dig, men exakt diagnos vad som orsakar vad är inte möjlig att ställa.

Igår kväll fick du somna in i vårt kök här hemma. Efteråt bar jag ut dig i trädgården och begravde dig under äppelträden. Tände en lykta som brunnit hela natten. Annie lade ner en pärla på din grav

Åh, älskade Vera, hur blev det så här? Varför, varför, varför?

vera5vera52