Allergitest

Eftersom Annie (och jag med) är konstant täppt i näsan har vi kollat upp det. Ett led i detta var att ta blodprov för ev. allergier. Jag passade på att ta samma blodprov. Till min enorma glädje är Annie helt allergifri!!!

Jag har däremot kattallergi samt lite hundallergi och lite hästallergi. Inga breaking news direkt, men det som är häftigt är att jag är 99% säker på att före akupunkturen hade jag varit mycket allergisk mot häst. Nu har jag inte på länge utsatt mig för häst och katt regelbundet vilket jag tror ökar känsligheten, det skulle kunna vara ännu bättre. Men fantastiskt är det, tänk, bara lite allergisk mot häst?!

Ett råd är att om du provar akupunktur mot allergi, gör ett allergitest innan så att det går att följa upp. Det gjorde inte jag och det ångrar jag lite.

Vad gör vi?

Någon som är nyfiken på hur det går med Vera? :) Svar: alldeles utmärkt. Hon växer som en bönstängel, just nu är det mest ben och öron. Ett öra har inte riktigt rest sig 100%, yttersta spetsen har vippat lite, men det ser ut att fixa till sig nu.

En trevlig tjej, väldigt lättsam och behaglig, men förstås med krydda och jäkelskap allt emellanåt, som det ska vara. Än så länge ingen ”springgalning” som både Ebba och Lovis varit, skönt. Vi går korta promenader där jag klickar kontakt och namnet, samt leker lite här och lite där. Vera har varit med på Djurens dag på Torget och gjort reklam för Canis hundskola (sov mest), och så har vi varit i stan och igår besökte vi ÅBSK:s plan där det var mycket hundar och folk. På tisdag blir hon 12 veckor och på onsdag ska hon vaccineras.

Ratkus var lite fundersam först, ska ”den där” verkligen bo här?, men det har lossnat. Lovis har inga större bekymmer, bara Vera låter bli hennes matskål. Alltid kul med lekkamrater liksom…
Hönsen är fortfarande spännande tycker Vera, och hon kan inte låta bli att ”valla” lite på dem ibland, men för det mesta går det bra. Jag vågar ha hönsen och Vera obevakade ute tillsammans.

Mina belgare låg aldrig och vilade tillsammans, första gången det hände var när Viggo som valp lade sig hos Irma. Jag blir fortfarande fascinerad när jag ser Lovis och Ratkus dela bädd, eller Qila och Lovis då Qila är här. Mys, liksom! :)

Ratkus och Vera

Vera

Viggo

Idag har världens finaste vackraste mest speciella lilla heeler fått somna in, bara drygt fyra år gammal.

Återbesöket på Albano 10.6 visade att en skruv hade lossnat och att patellan därmed var tillbaka i samma läge som innan operationen. Om skruven störde Viggo, eller skulle komma att störa, kunde veterinären inte svara på.
Alternativen var nu tre: ny operation (nr 4 på 1,5 år); göra ett försök med rehabilitering: eller avlivning. Efter mycket funderande och diskuterande tog vi beslutet att låta Viggo somna in.

Ingen mer smärta eller värk, ingen mer burvistelse, inga fler kortkorta koppelpromenader.

Men det gör ont. Är så fruktansvärt orättvist. Vi borde ju ha sisådär 10 år kvar tillsammans?!

Det har varit något speciellt med Viggo ända sedan jag såg honom första gången på Fornebu flygplats. Han har en mycket, mycket speciell plats i mitt hjärta. Ja, inte bara mitt – familjens, men också många andras. Han hann charma många under sin korta livstid.

Världens finaste vackraste mest speciella lilla heeler, jag är glad att jag fick uppleva dig. Viggo, spring som en tok på ängarna bortom regnbågen nu, njut av dofterna och vila med Irma när du blir trött. Jag ser er genom tårarna.

Vi ses.

Viggo

 

Tävlat agility med Qila

Helgen har ägnats åt agilitytävlingar på hemmaplan, på ÅBSK. Jag hade anmält Lovis från början men efter idog träning insåg jag att hon inte var så färdig som hon borde vara – taskiga kontaktfält, sprang under bommarna på hopphindren stup i kvarten, ingen styrning, slalom dåligt, otränat däck etc etc. Då frågade jag Tina om jag skulle få ta Qila istället vilket hon gick med på. Qila är mycket väl grundtränad och det kändes bra när vi provtränade, så så fick det bli. Vi har tränat några gånger, bl.a. lånade jag hem Qila i veckan och körde lite, det kändes bra men visst finns mycket att förbättra. Inte hade jag nu några stora förhoppningar på helgen, mer än att det skulle bli kul. Men bra gick det! Disk i första hopploppet, där flöt Qila iväg och jag var för passiv. Därefter agilitylopp som kändes riktigt, riktigt bra – 0 fel och vinst! :) I lördagens sista lopp, hopp, blev det disk igen, jag kände mig väldigt okoncentrerad och hade inte koll på saker och ting.
Idag var det agility igen, inte riktigt lika bra lopp som igår, men vi kom igenom med en vägran och vinst! 😀 Vi blev också tvåa inofficiellt i distriktsmästerskapet (avgörs egentligen i klass 3) maxi.

Det var SÅ kul att tävla igen, länge sedan sist nu. Qila är fantastiskt kul att köra med, jag känner mig helt trygg med henne i starter och på olika hinder. Det finns förstås alltid detaljer att jobba på, men Tina har gjort ett enormt fint jobb med att träna Qila. TACK Tina för förtroendet att låna din ögonsten!!!

Mycket vill ha mer, så nu har jag anmält både Lovis och Qila till agilitytävlingar i Häverö 5.6… 😀 Lovis är nog inte redo än, men jag tar det som träning.

Någon Canis instruktörsträff i Göteborg (Tånga Hed) blir det inte för min del, surt nog. Detta pga personliga skäl som jag inte går in på här. Jag hade sett fram emot träffen riktigt, riktigt mycket, så det känns verkligen trist. :(

Annie har fått sina första tänder, två fram i nedre käken. Förundrad plutar hon hela tiden med munnen och känner på tänderna med tungan :) Sötunge.

Lovis korad! :)

Hemma igen efter en härlig helg i hunden tecken! I fredags fyllde Tina och jag min bil med 4 hundar och en massa packning, och åkte till Kumla. Där besökte vi uppföderskan Ann-Sofie och fick en massa god mat och hundprat.
Lördag morgon var det dags för mentaltest på Örebro brukshundklubb. Jag blir så glad av att vara på min gamla hemmaklubb, det är så kul att träffa alla ”gamlingar” som fortfarande hänger där och jag känner mig så välkommen. Om inte om vore (om=make, barn, mamma, hus mm) så skulle jag kanske fundera på återflytt :)
Lovis var totalt orädd testet igenom, men visade sin okoncentration (är det verkligen ett ord?) väldigt tydligt och speciellt i början. Leklusten var inte riktigt påkopplad vilket var synd. Mycket snabbt färdig med avreaktionerna men genast sökande efter nästa ”happening” – kanske i dungen här, eller kanske jag badar lite, eller springer hitåt eller kanske ditåt… suck. Samtidigt känns det skönt att det syntes tydligt i testet eftersom jag emellanåt undrar om jag är en usel tränare som får jobba så hårt med hennes fokus och koncentration… :S 360 poäng skrapade hon ihop, fullständigt skottfast och därmed godkänd. Kul!!! :)
Mindre kul var att det gick sämre för Qila. Vi vet ju att hon inte är social, men det störde henne så mycket i testet att Tina i samråd med domarna avbröt. Nåja, Qila är en fantastisk arbetshund (väldigt koncentrerad, hrm…) och bryr sig inte speciellt om folk i vardagen, och det är samma hund man har med sig hem som före testet.
Lördag kväll tillbringade vi på Kumla BK, där vi också sov, tillsammans med andra Vickuliter som har kullsyskon till Lovis och Qila. Kanonväder, gott grillat, gott vin, hundprat… nice!
Och idag var det dags för exteriören. Det gick också bra, Lovis är rastypisk, om än med något luddiga öron, så nu ska hon från och med nu tituleras KORAD Vickulas Payday! :)))

Jag har haft en riktigt härlig helg, och som så många gånger förr så är jag så positivt överraskad över att kelpiefolk är så himla trevliga! Det enda som är synd är att man skulle vilja hinna prata mer med alla… :)

Nöjd och belåten ska jag nu trilla i säng så jag orkar med när Annie vaknar vid 7-tiden i morgon. Tillbaka till verkligheten 😉

Lättnad!!!

Hemma igen efter ett par dygn i Stockholm. Viggo opererades igår på Albano. Veterinären kunde innan operationen inte ge någon prognos på det sjuka benet och inte heller svara på varför det inte blivit bra, han sade att det aldrig hänt att han varit tvungen att operera en patella en tredje gång. Idag pratade jag bara med en sjukgymnast så jag vet inte om veterinären kunde säga mer om orsaken till omoperationen idag. Igår kände vet också på det friska benet, det som jag oroat mig för att också kommer att behöva opereras. Det fick han dock inte att luxera så i nuläget är det okej. Det avgjorde att det fick bli operation. Hade det friska benet behövt opereras hade jag avstått operation helt och hållet och låtit Viggo somna in. Jag hade målat fan på väggen innan – snacka om lättnad då veterinären sade att han inte kände någon luxation på ben nummer två! Jag är SÅÅÅÅÅ glad 😀 Nu får ni alla hjälpa till att hålla tummarna för att det är tredje gången gillt och att resultatet blir bra och långvarigt!

Framför oss har vi 6 veckor av att leva i bur, korta koppelpromenader, massage och gång över låga hinder. Närmaste dagarna blir det stenkoll på lilleman eftersom han vägrar ha tratt och han inte får slicka i såret. Rehab i form av simning skulle vi inte köra denna gång, vilket är en lättnad då vi inte har hundsim på Åland. Bästaste kusin J-E med familj har annars erbjudit sig ta Viggo och köra rehab med honom, de bor i Stockholm och har ju nära till olika hundsim. Tänk, vad goa människor det finns! Moster G, som stått för logi de här dagarna, följde också med mig på färjan hem för att jag skulle få hjälp med kombinationen bebis och nyopererad hund utan krage. Fantastiskt. TACK!!! <3

Nu ska vi vila upp oss lite, det har varit intensiva dagar för både Viggo, Annie och mig…

Viggo ska opereras – igen

Japp, Viggo ska opereras igen. Tredje gången i samma ben. :(((
Var hos min veterinär i onsdags, och hon kunde konstatera att det opererade benet inte var OK men så mycket mer kunde hon inte säga. Viggo fick smärtstillande och ordination vila, och så skulle hon kontakta ortopeden på Albano. Idag ringde de från Albano för att boka tid för operation, vi bestämde 27.4. Skräp. I dagsläget vet jag ingenting om prognos etc., det får jag väl veta mer om när jag kommer dit och ortopeden får känna och klämma på Viggo. Usch, det känns så jäkla trist. Operation är ju alltid en form av trauma, och påfrestning på kroppen. Återhämtningsperioden efteråt är dessutom extra besvärlig på den här kobben, då vi inte har något hundsim/watermill. Tyvärr har inte Viggo återhämtat sig som han borde från de tidigare operationerna, muskulaturen är mindre på den opererade sidan. Detta har blivit ännu tydligare på sista tiden och Viggo har överlag tappat mycket muskler bak.

Skit.

Viggo dålig igen?

Jag blir så ledsen. Och så less. För igår insåg jag att Viggo nog inte bara ”maskar” på hemvägen av promenaderna, utan han är faktiskt trött och har jobbigt att gå. Det här har pågått ett tag. Han har också verkat motvillig att gå in i skogen på promenaderna, antagligen för att det är jobbigt att gå i terräng/pulsa i snö. Vid närmare eftertanke så är det ju uppenbart att något är fel – varför har jag inte reagerat tidigare? Tittade tillsammans med husse på Viggo efter promenaden igår, och vi var överens om att han gick lite konstigt. Inte övertydligt, men vet man vad man ska titta efter så är det något som är fel. Frågan är om det är det opererade bakbenet som krånglar (det tror jag), eller om det är det andra där han graderades till en tvåa (patellaluxation) sist han var på Albano.
Jag blir så ledsen för min hunds skull, jag vill ju att han ska må bra. Tankarna skenar – han har genomgått två knäledsoperationer förra året, måste han genomgå en till? Och vad blir i så fall resultatet av den? Finns det alternativ? Jag har fått tid till min veterinär här hemma på onsdag, tills dess ska han få vila. Älskade Viggo.